Justitieminister Anna-Maja Henriksson på möte mellan de nordiska opinionsnämnderna för massmedier i Helsingfors den 7-8.6.2012
Mediernas självreglering som metod för att komplettera lagstiftningen i Finland
Bästa representanter för de nordiska opinionsnämnderna för massmedier, bästa medierepresentanter, mina damer och herrar, hyvät naiset ja herrat, dear ladies and gentlemen
Det är en ära och ger mig stor glädje att kunna delta i detta nordiska seminarium som dryftar viktiga frågor kring mediernas självreglering.
Bakom massmediernas självreglering ligger dels mediernas ansvar för att verksamheten bedrivs enligt etiska spelregler, dels mediernas strävan efter att undvika myndigheternas reglering och att fastställa reglerna för medieverksamheten inom den egna branschen. En annan förklaring till att självreglering är en så allmän praxis just inom mediebranschen är att myndigheterna som utgångspunkt förhåller sig avhållsamt till reglering av yttrandefriheten. I demokratiska samhällen strävar statsmakten oftast efter att endast i ringa grad reglera mediernas verksamhet, särskilt när det gäller innehållet. Om reglering behövs, begränsas denna till absolut nödvändiga frågor. Som tryckfrihetens pionjär John Milton uttryckte det, bör regeringsmakten så lite som möjligt ingripa i utövandet av yttrandefriheten och därigenom i pressens verksamhet.
De europeiska självregleringssystemen återspeglar kanske tydligast ett yttrandefrihetsperspektiv, där friheten är förknippad med ansvar, och skiljer sig därmed från den liberalistiska traditionen, som baserar sig mer på det amerikanska yttrandefrihetsbegreppet.
Opinionsnämnden för massmedier i Finland grundades år 1968 och journalistreglerna har sitt ursprung ännu längre bakåt i tiden. Det finländska systemet har därmed redan uppnått medelåldern. På sin webbplats beskriver opinionsnämnden sin verksamhet så här: Opinionsnämnden för massmedier är ett självregleringsorgan som grundats av förläggarna och journalisterna. Dess uppgift är att tolka god journalistisk sed samt försvara yttrande- och publiceringsfrihet. Nämnden behandlar även frågor som gäller journalisters sätt att skaffa fram information. Opinionsnämnden är ingen domstol och den utövar inte offentlig makt. Trots detta följs dess beslut noga.
Numera hör merparten av de finländska medierna till de samfund som undertecknat Opinionsnämndens basavtal, vilket innebär att nämnden direkt kan behandla anmälningar som gäller dem. ONM:s behörighet omfattar därmed nästan hela mediefältet. Den finländska modellen är internationellt sett ganska unik, eftersom nämndens verksamhet omfattar såväl pressen som televisions- och radioverksamheten och nyhetsbyråer samt deras webbtjänster. I många andra länder har man skiljt åt självregleringen av det tryckta ordet och tv- och radioverksamheten.
Opinionsnämnden har också sett till att systemet hålls aktuellt. Basavtalet förnyades år 2011 och journalistreglerna i slutet av år 2010. I reglerna gjordes ändringar bland annat i fråga om källskydd samt respekten för människovärdet och skyddet för privatlivet.
Därutöver har man som komplement till journalistreglerna utarbetat en bilaga som gäller material som producerats av allmänheten på massmediernas webbplatser. Bilagan syftar till att förtydliga mediernas förfaranden när det gäller moderering av sådant innehåll på deras webbplatser som producerats av allmänheten. Redaktionerna är skyldiga att antingen på förhand eller i efterhand övervaka innehållet av kommentarspalter som är avsedda för allmänheten. På detta sätt uttrycker de finländska medierna och journalisterna sin vilja att för sin del bära ansvar för att rensa ut osakligt material ur webbvärlden. Det finns ändå brister i hur övervakningen sker i praktiken.
Som etiska regler är journalistreglerna betydligt strängare än de gränser som lagen ställer för redaktioner och medieföretag. Därför tycker jag att man på goda grunder kan säga att den finländska journalistiska kulturen har kunnat hållas på en hög nivå tack vare självreglering. Påståendena om självregleringens tandlöshet kan också avfärdas genom att hänvisa till nämndens beslutsstatistik, som visar att t.ex. i fjol var cirka en tredjedel, det vill säga 28 procent, av nämndens domar fällande. År 2010 var andelen fällande domar ännu större, 37 procent. I fjol gjordes också rekordmånga anmälningar, långt över 300.
I detta sammanhang vill jag också lyfta fram en viktig sak som anknyter till mediernas självreglering. Efter det som hände i Hyvinge för några veckor sedan - det sorgliga och oförklarliga skottdramat, där flera människor dog och skadades - står vi återigen inför allvarliga frågor. Vi får kanske aldrig någon slutlig förklaring till dessa gärningar, vilket många förståeligt nog upplever som bekymrande. När medierna rapporterar om dessa exceptionella brott är det viktigt att de bär sitt ansvar och inser också det, att om gärningen får väldigt stor uppmärksamhet i offentligheten kan detta tyvärr också ha något slags exempelvärde för kommande brott. Sådana samband har hittats bland annat i undersökningar som gäller amerikanska skolmordsfall. Därför anser jag att mediernas självinsikt är av mycket stor vikt, inte bara när det gäller nyheternas innehåll utan också i fråga om i vilken omfattning det rapporteras om dessa fall.
Men jag vill samtidigt också betona den viktiga rollen medierna har efter exceptionella brott. På vilket annat forum kan vi föra en omfattande debatt som går djupt ner i det finländska samhällets strukturer om orsaker och verkan av dessa händelser om inte i medierna?
Trots att det finns knappt med forskningsdata om det finländska självregleringssystemet anser jag, som ministern med ansvar för yttrandefrihetslagstiftningen, att systemet verkar fungera minst sagt på ett tillfredsställande sätt. Finland har inte drabbats av någon sådan kris, där allmänheten eller den offentliga makten helt skulle ha förlorat sitt förtroende för självregleringssystemet och där man skulle ha varit tvungen att avskaffa hela systemet eller väsentligt ändra dess grunder. Detta har ju hänt i Storbritannien, där avlyssningsskandalen kring News of the World ledde till att PCC, det vill säga Press Complaints Commission, drogs in. Nu och då framförs det dock kritik mot Opinionsnämnden och ibland har också nämndens ordförande fått uppleva blåsväder. Man har också diskuterat om systemet borde reformeras, till exempel genom att inrätta en uppgift som medie- eller pressombudsman. Som slutsats kan det ändå sägas att man får ett klart positivt intryck av det nuvarande läget och som delfinansierare av systemet är det naturligtvis bra att kunna dra denna slutsats.
Det är också skäl att lägga märka till att de nordiska självregleringssystemen har fått positiv uppmärksamhet i den internationella debatten. I den färska komparativa undersökningen som publicerades av Reuters institutet vid Oxford universitet prisades de nordiska opinionsnämnderna för massmedier vilket vi naturligtvis skall vara nöjda över. (Fielden, Lara, Regulating the Press - A Comparative Study of International Press Councils. 2012. Reuters Institute for Study of Journalism, University of Oxford).
Slutligen vill jag gratulera den finländska opinionsnämndens ordförande, Risto Uimonen, som vid understödsföreningens vårmöte nyligen genom ett enhälligt beslut valdes för en andra mandatperiod.