Justitieminister Anna-Maja Henriksson på Svenska Dagen 6.11.2011 i Jakobstad

Vi firar Svenska Dagen. En dag då det svenska i vårt land uppmärksammas speciellt, då de blåvita flaggorna vajar för tvåspråkigheten och då vi samlas runt om i landet till Svenska Dagen fester, för att umgås, trivas och byta tankar på svenska och kring det svenska. I år ordnas Folktingets huvud-fest i Åbo, och festtalare där är minoritetsombudsman Eva Biaudet. För egen del är jag glad att detta år kunna delta i Svenska Dagen festen här i min hemstad.

Hur går det för svenskan? Denna fråga har mött mig många gånger under det senaste året. Inför riksdagsvalet i våras var oron stor, och den oron var också berättigad. De krafter som vill minimera svenskans ställning i vårt samhälle hade flyt i opinionerna och sedan också i valet och fick många platser i den nya riksdagen. Därför var naturligtvis regeringsbildningen av största betydelse också ur det svenska språkets synvinkel. Med facit på hand, är det något av ett under att vi nu har en regering som kanske är den mest svensk- och tvåspråkighetsvänliga vi sett på länge. Detta momentum skall vi också förvalta väl. För det är nu vi bygger för framtiden, och det är nu vi kan fatta beslut som stärker vårt land som ett land med två levande nationalspråk också långt in i framtiden.

Finns det då några enskilda byggstenar i vårt nationsbygge som det är speciellt viktigt att vi värnar om, då vi vill slå vakt om en levande svenska och ett fortsatt tvåspråkigt Finland? Javisst. Det finns flere. Låt mig här nämna speciellt tre.

Den svenska skolan, tillgången till svenskspråkig media och förvaltningslösningar som ger den svenska befolkningen inflytande över de frågor som berör det svenska i vardagen. Kulturen och språket lever i symbios, och den svenska skolan har naturligtvis en oerhört stor roll som kulturbärande institution i vårt land. Jag skall ännu återkomma till alla dessa tre, skolan, media och förvaltningslösningarna.

Bästa vänner,
Finland är, enligt grundlagen, och har allt sedan sin självständighet varit ett land med två nationalspråk. Ett land där både den finska och svenska befolkningens rättigheter att få service på sitt språk tryggas enligt lag. Ett land som vill och ska vara jämlikt på denna punkt. Ett land, där regeringen tydligt uttalat att tvåspråkigheten är en rikedom.

För att i praktiken kunna leva upp till det som lagen föreskriver, är det oerhört viktigt att det finns såväl finsk- som svenskspråkiga läkare, sjukskötare, närvårdare, lärare, jurister och tandläkare, för att nämna några exempel. Ändå vet vi alla att det inte alltid är självklart att man snabbt får tid till en svensktalande läkare, att våra domare inte alltid kan tillräckligt bra svenska eller att svenskspråkiga inte alltid blir bemötta av polispatrullerna på sitt modersmål. Det finns alltså en brist på bl.a svenskkunniga läkare, tandläkare, jurister, poliser och vårdpersonal.

Europarådets ministerkommitté konstaterade 2007, och upprepade 2010, att de språkliga rättigheterna inom social- och hälsovården i Finland inte tillgodoses tillräckligt bra i enlighet med språklagen. Vi vet att såväl svenskan som finskan är relativt små språk sett ur ett globalt perspektiv. (Finskan därtill mindre än svenskan) Vi vet att dagens barn och unga rör sig flere timmar om dagen i den virtuella världen. Vi vetatt musik, film, under-hållning och media ofta förmedlas på engelska samtidigt som engelskan också i övrigt vinner terräng, också i kommunikationen mänskor emellan över nätet. Vi vet också att modersmålskunskaperna hos våra barn, det må då gälla svenska eller finska, har försvagats. Samtidigt vet vi att våra myndigheter har svårt att leva upp till det som grundlagen och språklagen förutsätter. Nämligen att landets svenskspråkiga och finskspråkiga befolkning har rätt att få sina kulturella och samhälleliga behov tillgodosedda enligt lika grunder. I slutändan är det riksdag och regering som bär det yttersta ansvaret för att de grundläggande språkliga rättigheterna förverkligas i praktiken i enlighet med grundlagens och språklagens bestämmelser. Regeringen har också konstaterat i språkberättelsen från 2009, att situationen inte är tillfredsställande och att många olika åtgärder behöver vidtas. Det är med andra ord dags för målmedvetna åtgärder.

I regeringsprogrammet för Jyrki Katainens regering finns också många goda skrivningar om det svenska. Regeringen har förbundit sig att under denna period göra upp en långsiktig språkstrategi för landets bägge nationalspråk. Språkstrategin skall utarbetas under statsministerns ledning och i linje med den så kallade Ahtisaari-gruppens rapport.

Den som har gott minne, minns att det var den 19 maj 2010 som Folktinget under min ledning tillsatte en styrgrupp för att utarbeta ett förslag till handlingsplan för ett Finland med två national-språk. President Martti Ahtisaari åtog sig ordförandeskapet för styrgruppen. Den av president Ahtisaari ledda gruppen tog fram ett värdefullt handlingsprogram med 25 konkreta åtgärdsförslag för ett Finland med två levande nationalspråk. Detta arbete vann gehör i regeringsförhandlingarna och regeringsprogrammet slår alltså klart fast att en långsiktig språkstrategi ska utarbetas med grund i Ahtisaarigruppens arbete.

Nu har vi alltså skridit från uttalade skrivna målsättningar - till handling. I fredags (4.11) tillsatte statsrådets kansli en styrgrupp för nationalspråksstrategin. Gruppen leds av statminister Jyrki Katainen och jag i egenskap av justitieminister fungerar som den ena av två viceordföranden. Jag är mycket nöjd med att arbetet kommer igång redan nu och att det utförs under statsministerns ledning. Det är en viktig signal att statsministern prioriterar och värnar om landets tvåspråkighet. Jag är också glad att lagstiftningsråd Paulina Tallroth har anställts för att genomföra detta projekt - hon är en av de största språklagsexperter vi har i detta land. Arbetet vilar i trygga händer.

Finland har hittills saknat en nationell språkstrategi. I t ex Canada har en sådan funnits redan en längre tid, och där finns goda erfarenheter att hämta. Avsikten är nu att före slutet av år 2012 utarbeta en långsiktig språkstrategi för att utveckla de två livskraftiga nationalspråken och utifrån detta konkretisera åtgärderna för regeringsperioden.

Jag har också påtalat att det är viktigt att den nationella språkstrategin och dess beredning beaktas vid planeringen av den kommande kommunreformen. Vi lever, bästa vänner, just nu i ett förvalt-ningsmässigt brytningsskede där landets kommunkarta kommer att ritas om. Inte nog med det, också en stor hälso- och sjukvårdsreform planeras. Under senaste riksdagsperiod kämpade vi med regionförvaltningsreformen, och alla minns vi slaget om Karleby. Den kampen slutade lyckligt, men nog satt det hårt åt. Nu inför de kommande förvaltningsreformerna gäller det att hålla i minnet grundlagsutskottets linjedragning då. Finns det flere alternativa administrativa lösningar att välja mellan, skall man välja den som på bästa sätt tryggar de grundläggande språkliga rättigheterna. Denna princip är mycket väl tillämpbar enligt min mening, även i kommunreformen. Det handlar om att trygga den framtida tillgången till service på de båda nationalspråken inte bara i teorin utan också i praktiken. Det handlar om din och min vardag i det framtida Finland. En tydlig, klar och omfattande språkstrategi kan bli ett viktigt redskap inte bara i dessa kommande förvaltningsreformer, utan också härefter.

Bästa vänner,
Den senaste tiden har debatten om tvåspråkiga skolor vaknat till nytt liv. I en undersökning gjord av tidningen Helsingin Sanomat, sade sig hela 55% av de tillfrågade föräldrarna i huvudstadsregionen, vara intresserade av att sätta sina barn i en tvåspråkig skola. Bästa vänner, här har vi en boll att ta lyra på. När har det senast hänt att intresset för det svenska i skolsammanhang skulle ha varit så här klart ? Jag är väldigt glad för detta intresse för svenskan och det svenska och jag är glad att föräldrar vill välja tvåspråkiga alternativ för sina barn. Debatten har dock inte gett något klart besked på vad man avser med en tvåspråkig skola. Därför är en diskussion och debatt också svår att föra, om man inte närmare går in på substansen.

Klart är att båda språkgrupperna också i framtiden måste ha möjlighet att välja skola enligt modersmål. Om någon önskar sammanslagning av svenska och finska skolor, är det viktigt att inse att minoritetens språk högst sannolikt skulle bli lidande. Det här gäller också för små finska minoriteter i våra svenskdominerade områden.

Men vi skall vara öppna för att hitta nya modeller. Modeller där barn fostras in i en genuin tvåspråkighet - en tvåspråkighet där både finska och svenska är självklara val, och där man lyckas med att också stärka modersmålet. Här i Jakobstad har vi egentligen en alldeles ypperlig möjlighet till detta. Vi har en miljö med rätt jämnstarka språkgrupper, som vi borde bli ännu bättre på att tillvarata. Vår språkbadsskola (Ristikari) är i sig den ultimata förebilden för hur en tvåspråkig skola kan fungera i praktiken. Där eleverna med svenska som modersmål får undervisning på finska och eleverna med finska som modersmål undervisas på svenska. Allt detta utan att blanda ihop språkgrupperna på lektionerna, men nog sedan ordna gemensamma fester, resor och tillställningar.

Så, bästa vänner - Intresset för det svenska skall vi ta vara på - alla som vill lära sig mera svenska på ett naturligt sätt borde också få det. Det samma gäller förstås också finskan.

Bästa vänner, nu har jag berört två av de tre stöttepelare som är viktiga för svenskans framtid i vårt land, Förvaltningslösningar och skolan. Kvar har jag det tredje. Tillgången till media på svenska. Då menar jag vikten av att vi dagligen har tillgång till dagstidningar på svenska, till radio på svenska och till TV-program på svenska. Det skrivna ordet, det talade språket förmedlat på det egna modersmålet är guld värt - fastän vi inte alltid tycker om innehållet i det som skrivs eller sägs. Jag blir lite ledsen då jag läser att tidningens EOS upplaga minskat drastiskt under senare år. En tidning som då jag var barn och ännu då mina barn var i lågstadieåldern fanns hemma på vårt bord. Här vill jag också påminna om det faktum, att vi själva är i en nyckelposition då det gäller tillgången till medier på svenska i framtiden. Slutar vi beställa på den finlandssvenska lokaltidningen ja då får den också svårt att överleva. Just nu har vi också en kamp att gå vad gäller Rundradions (Yle:s) finansiering. Folk slarvar med sina licensavgifter så till den grad, att man är tvungen att hitta ett nytt system för att få finanserna att gå ihop. I den Sannfinländska skuggbudgeten, ville man spara på tvåspråkigheten, och naturligtvis på Svenska Yle. Men fast vi är drygt 5 % av befolkningen har vi 100 %-iga behov. Vi behöver radio och tv också på svenska i vårt land framöver, det säger sig självt. Och de facto så är ju också de finlandssvenska kanalerna tillgängliga för alla. De är ju inte avgränsade enbart för den svenska befolkningen. Precis som de finska kanalerna är tillgängliga för oss. Det är därför som vi också betalar hela licensavgiften - inte bara fem procent av den. ...

Hur går det för svenskan, började jag med att fråga.
Ralf Norrman, Malax-lokalpolitiker och samhällsdebattör, sade i samband med diskussionen om att svenskan kan förliknas vid ett isflak: "Personligen minskar jag inte".

Och det är just här vi skall börja eller fortsätta, vid den enskilda individen. Du och jag. Ansvaret för att även våra barnbarn och barnbarnsbarn skall kunna leva, bo och dö på svenska, ligger inte bara på oss beslutsfattare, utan på var och en i denna sal och alla utanför. Alla som ser ett mervärde i att Finland även i framtiden är ett land med två nationalspråk, en omistlig del av Norden.

Jag vill avsluta med att spela den låt som Folktinget lät skriva i våras och som framförs av en rad finlandssvenska sångare som kallar sig artisterna för Tolerans och öppenhet. Dags för Vår Tid - Vårt Land! Glad Svenska Dagen!