Minister Henriksson på Folktingets seminarium Nationalspråken i kommunreformen

Vår grundlag slår fast att Finlands nationalspråk är finska och svenska. Vars och ens rätt att hos domstol och andra myndigheter i egen sak använda sitt eget språk, antingen finska eller svenska, samt att få expeditioner på detta språk är tryggad i lag. Vi har ett starkt skydd för våra nationalspråk i grundlagen. Vi har också en bra språklag. Ändå brister det i den språkliga servicen. Det vet vi bl.a. utgående från den språkberättelse som regeringen gett till riksdagen åren 2006 och 2009, men också utgående från klagomål som inkommer till justitieombudsmannen och till Folktingets språkskyddssekreterare. Var och en av oss med svenska som modersmål, har säkert också helt personliga erfarenheter, av situationer där det brustit i rätten till information och service på det egna språket i kontakt med myndigheter eller exempelvis i vården.

Det hur förvaltningen är organiserad i landet har också betydelse för hur väl eller illa, det i praktiken går att leva upp till grundlagens och språklagens bestämmelser om de språkliga rättigheterna. Det är med andra ord inte egalt hur förändringar i olika administrativa indelningar görs. Det har vi sett under de senaste åren i samband med en rad olika reformer. T.ex. polisdistriktsreformen, tingsrättsreformen och nu senast regionförvaltningsreformen. Den senaste skall vi återkomma till. Den kan tjäna som ett prejudicerande exempel också när det gäller den nu aviserade stora kommunreformen.

I språklagen definieras kommunerna som enspråkiga eller tvåspråkiga. Vi har kommuner som är enspråkigt finska eller enspråkigt svenska, såsom Larsmo, Korsnäs och Närpes på fastlandet och de åländska kommunerna. Vi har tvåspråkiga kommuner med finska som majoritetsspråk och tvåspråkiga kommuner med svenska som majoritetsspråk. Det språk som är majoritetens språk i en kommun, avgör i regel vilka språkkunskaper som krävs av de anställda och framförallt de högre tjänstemännen. Kommunerna kan i och för sig själva i sina förvaltnings- eller språkstadgor, skriva in vilken nivå på språkkunskaper de högre och lägre tjänstemännen skall ha. I regel är det ändå ofta så, att i en kommun där majoritetsspråket är finska förutsätts fullständiga kunskaper i finska och nöjaktiga i det andra inhemska språket. Det samma gäller ofta för de statliga myndigheterna. Diverse speciallagstiftning finns, bland annat gällande domarnas språkkunskaper i tvåspråkiga tingsrätter och åklagarnas språkkunskaper i tvåspråkiga åklagardistrikt, samt polisens språkkunskaper i de s.k. regionala enheterna. I alla dessa sammanhang utgår språklagen ändå från att den anställda skall ha sådana språkkunskaper att han eller hon också i praktiken kan klara av sina arbetsuppgifter. Att det finns brister härvidlag, tror jag vi alla vet.

Den kommunreform som nu står för dörren, väcker därför oro på många håll i det vi kallar Svenskfinland. Såväl kommunala beslutsfattare som kommuninvånare känner en stor osäkerhet, just vad gäller de språkliga konsekvenserna av reformen. Kommer jag och mina barn och barnbarn att i framtiden kunna leva ett liv på svenska, så som vi varit vana med? Eller kommer min kommun som jag känner den idag, sakta med säkert att förfinskas? Eller vad händer i de kommuner där svenskan redan är en liten andel av den nuvarande kommunen, och skulle komma att bli ännu mindre? Alla dessa frågeställningar är berättigade och kräver tydliga svar. Idag har vi inte ännu alla svaren, men redan det att regeringen är medveten om att det finns en särskild problematik med de språkliga rättigheterna på olika områden i vårt land är en bra utgångspunkt.

Regeringen har för egen del i regeringsprogrammet slagit fast att tillgodoseendet av de språkliga rättigheterna utvecklas genom att man kommer beakta de förslag som lagts fram av Ahtisaaris arbetsgrupp. Under statsministerns ledning utarbetas det en långsiktig språkstrategi för att utveckla de två livskraftiga nationalspråken och utifrån detta konkretiseras åtgärderna för regeringsperioden. Arbetet med Nationalspråksstrategin har startats upp, och på sitt första möte slog styrgruppen fast att kommunreformen ska genomföras så att de språkliga rättigheterna kan tryggas i praktiken. Självfallet är det så att dessa saker måste gå hand i hand. Den övergripande strategin för att stärka landets bägge nationalspråk måste naturligtvis synkroniseras med det man gör i olika förvaltningsreformer, inte minst kommunreformen. Den av president Ahtisaari ledda styrgruppen för ett handlingsprogram för ett land med två levande nationalspråk, slog också fast i en av sina 25 punkter, att det primära ansvaret för bedömning av språkliga konsekvenser finns hos respektive ansvarsministerium. Dessa ministerier bör inför varje enskild förvaltningsreform som inverkar på de grundläggande språkliga rättigheterna, tillämpa Justitieministeriets anvisningar för bedömning av språkliga konsekvenser. Konsekvensbedömningar bör också göras regelbundet i den konkreta organiseringen av service, så att språkgruppernas möjligheter att i praktiken erhålla service på sitt modersmål säkerställs.

Därför skall jag nu en stund uppehålla mig vid just de språkliga konsekvensbedömningarna. Utredning av språkliga konsekvenser och beaktandet av språkliga konsekvenser vid reformer blev ett högaktuellt tema i anslutning till stiftandet av lagstiftning om regionförvaltningen.

Folktinget fick en viktig roll i argumenteringen kring regionförvaltningsverkens nya ämbetsindelning och hur de språkliga rättigheterna skall kunna tillgodoses. När regionförvaltningslagen behandlades i riksdagen, tog grundlagsutskottet ett klart ställningstagande beträffande ämbetsindelningen. Profilhöjningen fokuserades långt på frågan om Karleby: skulle ämbetsdistriktens gränser dras så att Uleåborg blir huvudorten för regionförvaltningsverkets ämbetsområde, eller skulle Karleby ingå i ett sådant ämbetsdistrikt vars huvudort blir Vasa?

Utskottet konstaterade att grundlagen förutsätter "att den faktiska jämlikheten mellan finskspråkiga och svenskspråkiga garanteras bland annat när samhällelig service organiseras" och "att det måste ses till att de språkliga rättigheterna enligt grundlagens 17 § fullföljs när de statliga region- och lokalmyndigheternas verksamhetsområden organiseras genom bestämmelser och beslut på lägre nivå än lag". Utskottet har ansett detta betyda "bland annat att om en administrativt fungerande områdesindelning kan definieras på flera alternativa sätt, förutsätter skyldigheten att tillgodose de grundläggande rättigheterna att man väljer det alternativ som bäst tillgodoser de grundläggande språkliga rättigheterna." Detta är oerhört viktigt att komma ihåg - vid ämbetsindelningar ska man alltså ta fram olika alternativ och välja det alternativ som bäst tillgodoser de språkliga rättigheterna.

Vid kommunsammanslagningar är också betoningen av val mellan olika alternativ viktigt, ett val som bör göras så att de grundläggande språkliga rättigheterna tillgodoses på bästa möjliga sätt. Grundlagsutskottet understryker nämligen att "de grundläggande språkliga rättigheterna måste vägas in redan när en områdesindelning och ändringar i den bereds", något som utskottet anser leda till ett behov att genomföra språkkonsekvensbedömningar.

En sådan språkkonsekvensbedömning gäller en utredning av "hur olika tänkbara områdesindelningar tillgodoser den finskspråkiga och den svenskspråkiga befolkningens faktiska möjligheter att få tjänster på sitt eget språk i enlighet med grundlagens krav". En bedömning ska genomföras redan innan beslutstidpunkten eller senast när beslutet fattas. Detta betyder att en sådan bedömning för kommunsammanslagningars bör genomföras på kommunal nivå som en del av beredningen, men skall genomföras senast i anslutning till statsrådsbehandlingen.

I Justitiekanslers beslut om regionförvaltningslagstiftningen bekräftades grundlagsutskottets ställningstagande. Samtidigt klargjordes att i förhållande till grundläggande språkliga rättigheter är administrativa ändamålsenlighetssynpunkter och ekonomiska synpunkter sekundära. Efter 2009 kan det med andra ord inte vara oklart för någon att språkkonsekvensbedömningar bör genomföras vid administrativa reformer. Därför är det klart att den kommunreform som står för dörren, också måste genomföras med beaktande av detta.

Grundlagsutskottet tog också fram nödvändigheten av språkkonsekvensbedömningar i ett betänkande om statsrådets språkberättelse från år 2009. Utskottet konstaterade att "hänsyn måste tas till de språkliga rättigheterna när administrativa reformer förbereds. En övergripande bedömning av de språkliga konsekvenserna är ett måste, särskilt när de administrativa omläggningarna påverkar språkgruppernas faktiska möjligheter att få tjänster på sitt eget språk".

I tjänstemannaarbetsgruppens förslag till kommunreform beaktas nationalspråken på ett rätt omfattande sätt. De språkliga frågorna prövas både utifrån en statsförfattningsrättslig och en folkrättslig synpunkt. Det är också positivt utifrån ett språkligt perspektiv att arbetsgruppens rapport publicerades samtidigt på båda språken. Detta betyder att båda befolkningsgrupperna är med i reformen på samma villkor ända från början av processen.

Det är med andra ord självklart att den beredning av ny lagstiftning inom det kommunala området som nu inleds bör beakta språkliga konsekvenser. Detta gäller allra först den s.k. kommunstrukturlagen och det blir aktuellt vid sammanslagning av kommuner med olika språk. Dessutom kommer beredningen av en ny kommunallag att påbörjas. Den kommer att framhäva språkets betydelse framför allt i kommunens interna processer, t.ex. nämnder, verk och servicekedjor. Även statsandelslagstiftningen har en språklig dimension genom ett tillägg för tvåspråkiga kommuner. När det gäller social- och hälsovårdslagstiftning är det nödvändigt att definiera både tjänsteproducentens språkliga skyldigheter och patientens språkliga rättigheter på ett sätt som tillåter språkligt definierade vårdkedjor. I alla dessa separata projekt bör de språkliga frågorna beaktas genomgående, och de olika planernas språkliga konsekvenser bör analyseras i ett tillräckligt tidigt skede.

Tanken är att beredningen av den tilltänkta kommunstrukturlagen slutförs under hösten så att den kan träda ikraft år 2013. Utgångspunkten för arbetsgruppens förslag är pendlingsområden av något slag, men till åtskillnad från tidigare reformer, när språket inte tagits fram som en primär omständighet, har språket hittills tagits fram tydligare. Troligtvis har man lärt sig en hel del från regionförvaltningsreformen och vill helst undvika Karleby-situationer. Specifik språkkonsekvensbedömning i anslutning till framställningar och beslut om kommunsammanslagningar blir aktuella först vid konkret tillämpning av kommunstrukturlagen och kommunindelningslagen.

Bästa vänner,

Det är alltså uppenbart att statsrådet har en skyldighet att genomföra språkkonsekvensbedömningar vid ändringar i den administrativa indelningen. Grundlagen förutsätter att det är det allmännas skyldighet att se till, att de grundläggande rättigheterna, däribland de språkliga grundrättigheterna, tillgodoses. Ett beslut om kommunsammanslagning är ett förvaltningsbeslut som statsrådet fattar, vilket också betyder att förvaltningslagens bestämmelser om utredningsskyldighet ska tillämpas vid beredningen av ett sådant beslut. Också här gäller att språkkonsekvensbedömningar borde genomföras i ett så tidigt skede som möjligt så att man ännu kan överväga alternativ. Kommunerna har fått i uppdrag att ge utlåtande till ministeriet om tjänstemannagruppens förslag och här är det viktigt att komplettera med de språkliga aspekterna på olika sammanslagningssituationer. Här kan även andra alternativ framföras. De här utlåtandena är mycket viktiga för hur reformen skall fortsätta och jag hoppas kommunerna kommer med välmotiverade och konstruktiva förslag.

Finansministeriets frågeformulär är inte är språkanpassat så, att den språkliga dimensionen skulle komma fram uttryckligen genom de olika frågorna. Trots detta bör svaren från kommunerna ta upp språkaspekten när det är relevant - det hoppas jag att ni gör!

Kommunreformen kommer att gälla kommuner med väldigt olika språklig status. Enligt förslaget skulle alla de tre enspråkigt svenskspråkiga kommunerna på fastlandet nu bli tvåspråkiga. Det är inte möjligt i detta sammanhang att kommentera varje föreslagen sammanslagning, men jag vill ta fram några konkreta tankar.

Närpes och Larsmo skulle enligt förslaget uppgå i nya kommuner med svenska som majoritetsspråk. Korsnäs, en av världens mest svenskspråkiga kommuner, föreslås uppgå i en ny kommun med finska som majoritetsspråk, vilket skulle vara ett betydligt större steg att ta och mera dramatiskt än vad fallet är med de två andra enspråkigt svenska kommunerna. Skall detta förslag från tjänstemannagruppen förverkligas kräver det grannlaga arbete - för det första är naturligtvis kommunens åsikt av största vikt och för det andra är detta ett av de fall där man via lagstiftning eller andra former av lösningar bör se på den svenska servicen på lång sikt.

Flera kommuner med svenska som majoritetsspråk, såsom Ingå, Malax, Korsnäs, Korsholm och Vörå, föreslås gå upp i kommuner med finska som majoritetsspråk. Samtidigt föreslås Hangö och Kaskö, med finska som majoritetsspråk uppgå i kommuner med svenska som majoritetsspråk. Grundlagsutskottet har i ett flertal betänkanden, bland annat gällande grundlagsreformen och kommunindelningslagen, konstaterat att det är viktigt att det i lagstiftningen beaktas att ändringar i kommunindelningen inte får påverka kommunens språkliga ställning eller försämra språkgruppernas möjligheter att klara sig på sitt eget språk. Den svenska formuleringen är lösare är den finska, vilket gör tolkningen besvärlig. På svenska verkar syftet vara att en av de två principerna skall uppfyllas, dvs att kommunens språkliga ställning inte får påverkas ELLER att servicen inte får försämras. På finska är formuleringen uteslutande, dvs. båda principerna borde uppfyllas. I så fall skulle det vara mycket svårt att uppfylla detta på fastlandet och flera kommunreformer från kssr-tiden, exempelvis stor-Lovisa och Raseborg borde underkännas. Avsikten torde inte vara att omöjliggöra kommunsammanslagningar, utan att trygga servicen. Men detta kräver ännu en del tankearbete, för grundlagen och grundlagsutskottets tolkning av grundlagen är och skall naturligtvis vara rättesnöret i alla reformer.

Sjundeå och Kronoby är två kommuner som i ljuset av detta är i en särställning. Tjänstemannaarbetsgruppens primära förslag gällande Sjundeå var en delning och en orientering av huvuddelen av kommunen mot kommun Porkala med Kyrkslätt och Ingå. Som andra alternativ föreslog en riktning mot Lojo. För Kronobys del lämnades riktningen helt öppen och kommunen får själv välja riktning. För Sjundeå handlar det om ett val mellan Porkala med en stor svenskspråkig minoritet och ett stor-Lojo, med en mycket liten andel svenskar, men där man redan har ett samarbete kring social- och hälsovården. För Kronoby är valet detsamma, en riktning mot Karleby där gemensamma hälsovårdsstrukturer redan är inarbetade, men där de svenskspråkiga i kommunen skulle gå från en stor svensk majoritet till en betydlig i Karleby eller en riktning mot Jakobstad där svenskan skulle vara i klar övervikt.

Områden med andra typer av utmaningar, men lika stora behov av bra, hållbara och långsiktiga lösningar av är t.ex. huvudstadsregionen med sammanlagt cirka 65 000 svenskspråkiga kommuninvånare. Enligt förslaget skulle Esbo, Grankulla, Helsingfors och Vanda sammanföras till en enda stad med över en miljon invånare. Detta kräver särskilda lösningar kring hur den svenska servicen skall tryggas. Detsamma gäller ett eventuellt "stor-Åbo", där den sammantagna svenskspråkiga befolkningen skulle uppgå till 11 000 personer och ett eventuellt Stor-Karleby med mellan 6 500 och 12 000 svenskspråkiga beroende på hur Kronoby skulle orientera sig i en sådan situation. Om det är genom interna kommunala normer eller genom särskilda bestämmelser i t.ex. den nya kommunallagen som dylika proportionellt små språkliga minoriteters ställning tryggas återstår att se.

Särskilt måste vi också se på de svenska randområdena. Hur skall servicen tryggas för de svenskspråkiga kommuninvånarna i det tvåspråkiga Pyttis, om det enligt förslaget skulle uppgå i stora finskspråkiga stor-Kotka? Och hur skall servicen tryggas för Lojosvenskarna om Lojo efter reformen skulle bli enspråkigt finskt? Redan nu är man en tvåspråkig kommun på frivillig basis, inte för att de uppfyller de lagstadgade kraven. Och hur ska Mörskom-svenskarna i fortsättningen få sin svenska service? Det här är frågor som jag inte kan svara på idag, men det är frågor som måste behandlas under den fortsatta beredningen av kommunreformen. Endast behandling är inte heller tillräckligt - lösningar måste hittas!

Bästa vänner,

Vi står inför stora förändringar. Därför är det av största vikt att vi för en konstruktiv diskussion om de följder som kommunreformen kan få, också då det gäller det språkliga perspektivet. Det ligger såväl i regeringens, som i varje kommuns och kommuninvånares intresse, att förvaltningsreformer genomförs så att servicen på finska och svenska fungerar minst lika bra, helst bättre, än före reformen!