Begränsningar i indrivningskostnadernas belopp föreslås Indrivningskostnaderna särskilt för mindre skulder ska sänkas betydligt

Maximibeloppen för indrivningskostnaderna för en konsumentfordran ska justeras. Indrivningskostnaderna ska sänkas betydligt i synnerhet när det gäller mindre skulder som uppgår till högst 100 euro. Enligt förslaget får gäldenärens totalkostnadsansvar vid dessa små skulder vara högst 60 euro. Om fordrans kapital uppgår till högst 1 000 euro, får indrivningskostnaderna vara högst 90 euro och för större fordringar högst 160 euro.

Enligt gällande lag får för indrivningen av en konsumentfordran hos gäldenären som indrivningskostnader krävas sammanlagt högst 190 euro, om fordrans kapital uppgår till högst 250 euro. Om fordrans kapital överstiger 250 euro, är maximibeloppet för indrivningskostnaderna 220 euro.

I lagen föreslås en helt ny bestämmelse om rätt för gäldenären att begära att en indrivning enligt indrivningslagen avbryts och ärendet överlämnas till rättslig indrivning. Det skulle kunna vara motiverat för gäldenären att begära att indrivningen avbryts till exempel i sådana fall då det är uppenbart att indrivningen är resultatlös och att den endast ökar de indrivningskostnader som gäldenären ska betala.

Efter att gäldenären har lagt fram begäran om avbrytande kan borgenären anhängiggöra fordringsärendet i domstolen eller ansöka om utsökning. Borgenären får fortsätta indrivning av annat slag endast om ersättning för de kostnader som föranleds av detta inte krävs av gäldenären.

Enligt propositionen ska medel från indrivning av en konsumentfordran i första hand räknas av från den egentliga fordran och först därefter från indrivningskostnaderna. Betalningarna skulle därmed avräknas på samma sätt som vid utsökningen. Då ska gäldenären ha tydligt bättre möjligheter än för närvarande att övervaka indrivningskostnadernas belopp och bestrida eventuella oskäliga kostnader. För närvarande avräknar borgenärerna och indrivningsbyråerna vanligt betalningarna som gäldenären gjort i första hand från indrivningskostnaderna och först därefter från den egentliga fordran.

Det föreslås att i lagen intas ett uttryckligt förbud mot att driva in en preskriberad skuld. Dessutom får konsumentombudsmannen i och med reformen bättre möjligheter att effektivt ingripa i förfaranden som strider mot god indrivningssed.

Dröjsmålsavgift på 40 euro för företag och myndigheter

I propositionen föreslås även sådana ändringar i lagstiftningen genom vilka det förnyade EU-direktivet om sena betalningar vid handelstransaktioner genomförs. Direktivet gäller betalningar som utgör vederlag för leverans av varor eller tillhandahållande av tjänster mellan företag eller mellan företag och offentliga myndigheter. Direktivet tillämpas inte på konsumenterna.

Vid dröjsmål med betalning ska borgenären alltid ha rätt att av det företag eller den myndighet som är gäldenären få 40 euro i standardersättning för indrivningskostnaderna. Standardersättningen skulle sporra gäldenären att göra betalningarna senast på förfallodagen. Dröjsmålsräntan som gäller företagens och myndigheternas betalningarska höjas med en procentenhet jämfört med den nuvarande räntan.

Dessutom ska betalningstidens längd begränsas. Betalningsperioden får i normalfall inte överskrida 30 dagar, om gäldenären är en myndighet.

Ytterligare upplysningar:
lagstiftningsrådet Tuomo Antila, tfn 02951 50228
e-post: fö[email protected]