Arto Jääskeläinen: Proportionella riksdagsval? 

12.6.2015          fi | sv

Riksdagsvalet 2015 har hållits och den nya riksdagen har inlett sitt arbete. I detta blogginlägg reflekterar jag över i vilken mån det nuvarande räkningssättet förverkligar tanken bakom det proportionella valsättet och demokratin i allmänhet. Jag vill först påpeka och betona att dessa åsikter är enbart mina egna.

Enligt grundlagen och vallagen förrättas riksdagsvalet separat i varje valkrets. Resultatet räknas separat ut för var och en valkrets. Valresultatet i en valkrets är fullständigt oberoende av resultaten i de andra valkretsarna. Resultatuträkningen baserar sig på en metod som är känd som d'Hondts metod.

Syftet med valkretsindelningen som tillämpas vid finska val är att säkerställa att ledamöter väljs från olika delar av landet. Fördelningen av mandaten mellan valkretsarna verkställs på basis av det relativa antalet finska medborgare i valkretsen i förhållande till andra valkretsar.

Hela landets resultat påverkar

De enda lagstadgade resultaten vid riksdagsval är de valkretsvisa resultaten. Däremot har hela landets resultat, det som sammanställs av de valkretsvisa resultaten, egentligen ingen lagstadgad eller officiell ställning, men detta resultat har trots det en stor inverkan på Finlands statliga system. Partiernas inbördes ordning i riksdagen bestäms på basis av hela landets resultat, men hela landets resultat bestämmer också vilket parti som är störst. Efter valet börjar det största partiet och dess ordförande bilda regering. Efter att den gällande grundlagen trädde i kraft och från och med riksdagsvalet 2003 har det största partiets ordfö-rande alltid blivit statsminister.

Eftersom riksdagsvalets resultat är av central betydelse för Finlands statsliv, borde valsystemet vid riks-dagsvalet alltid leda till ett rättvist resultat som motsvarar väljarnas vilja.

En kortfattad analys av valresultatet

Ett par detaljer som gäller hela landets resultat vid riksdagsvalet 2015 fångade min uppmärksamhet. Det första var att ett parti fick 18,2 % av rösterna i hela landet och 37 kandidater invalda i riksdagen. Ett annat parti fick 0,5 % färre röster, men ett mandat mera! När jag sedan följde med diskussionen om valresultatet märkte jag att så gott som ingen tog upp saken, utan i allmänhet konstaterade man att så är det bara och att det beror på "valmatematiken". En liknande märklighet förekom vid riksdagsvalet 2011: två partier fick samma procentuella andel av rösterna, 19,1 procent, men det ena partiet fick 39 mandat och det andra fick 42. Är det enda som kan väcka en diskussion om valsättet att det parti som fått flest röster i hela landet får färre mandat än valets andra största parti? I vårt nuvarande valsystem är detta nämligen möjligt.

En annan punkt som jag lagt märke till är förverkligandet av proportionaliteten. Tumregeln i proportionella val är att den som får 20 % av rösterna också får 20 % av mandaten. I det nuvarande valsystemet förverkli-gas denna princip bara delvis. Om man jämför den procentuella andelen röster med antalet platser i riksdagen kan man lägga märke till att de två största partierna fick klart fler platser än deras proportionella andelar av rösterna skulle ha förutsatt. O andra sidan är de procentuella skillnaderna mellan tre partier mindre än en procent.

Tabell: Partiernas andelar av rösterna och riksdagsmandaten vid riksdagsvalet 2015.

Kan proportionaliteten förbättras?

Frågan är således om det över huvud taget är möjligt att skapa ett valsystem där den proportionella fördelningen av platser och väljarnas vilja förverkligas bättre än för närvarande? Svaret är ja och lösningen är mycket enkel. Nedan lägger jag fram ett förslag i syfte att väcka diskussion.

1. I resultaträkningen ska hela landet (bortsett från Åland) räknas som en valkrets. Resultatuträkningen utförs enligt Hare-Niemeyer-metoden, dvs. med samma system som används för att fördela antalet mandat mellan valkretsarna i enlighet med 6 § i vallagen: Partiets totala röstetal i hela landet divideras med det totala antalet röster som avgivits i landet och denna siffra multipliceras med antalet riksdagsplatser, dvs. 199. Divisionens resultat är ett decimaltal. Heltalsdelen anger hur många riksdagsmandat partiet får. Om alla 199 mandat inte fördelas på detta sätt, ska resten av platserna fördelas mellan partierna enligt decimaltalen i storleksordning.

2. Sedan fördelas varje partis platsantal i valkretsarna enligt samma formel. I den valkrets där partiet får det största understödet får det också det högsta antalet platser. Från varje valkrets väljs fortfarande det antal ledamöter som invånarantalet utvisar. När alla partiers platser har fördelats i valkretsarna, är det möjligt att antalet ledamöter som väljs från valkretsen inte motsvarar valkretsens invånarantal, utan över- eller underskrider det proportionella antalet platser. Då utförs en s.k. utjämning av mandaten. Utjämningen kan göras på flera olika sätt. Jag har själv utvecklat en metod som grundar sig på valkretsvis proportionalitet. I exempeluträkningen nedan gäller utjämningen fyra av totalt 199 mandat.

3. När det står klart hur många platser partiet får från valkrets, väljs kandidaterna från valkretsen en-ligt det högsta personliga röstetalet.

4. Systemet ska ha en nationell röstspärr för att hindra att riksdagen består av flera små partier, till exempel sådana som har bara en ledamot. Partiet får en kandidat invald endast om partiets andel av hela landets röster når över röstspärren. Jag anser att en lämplig röstspärr skulle vara två pro-cent: med den får partiet redan fyra riksdagsledamöter.

Jag testade uträkningssättet och fick följande resultat:

Tabell: Resultatet i riksdagsvalet 2015 om resultatet räknas ut enligt Hare-Niemeyer-metoden.

När man jämför andelen röster och antalet platser, kan man konstatera att de nu motsvarar varandra mycket bra:

Tabell: Partiernas andelar av rösterna och riksdagsmandaten vid riksdagsvalet 2015 om resultatet räknas enligt Hare-Niemeyer-metoden.

Detta räkningssätt är inte ett helt nytt påhitt. Valkommissionen 2000 behandlade en motsvarande metod i sitt betänkande som publicerades redan 2001.

Från idé till verklighet?

Jag är fullt medveten om att det nuvarande valsystemet med totalt självständiga valkretsar och d'Hondts metod upplevs som bekant och tryggt i partierna. Ur en realistisk synvinkel är det möjligt att inga stora ändringar görs i det nuvarande systemet.

Om man dock någon dag vill ändra systemet, kan den ovan presenterade uträkningsmetoden ses som en diskussionsöppning. Jag påstår inte att metoden är perfekt. Men med denna metod skulle varje väljares röst väga lika tungt oberoende av valkrets. För närvarande går en röst till ett litet parti i en liten valkrets med stor sannolikhet så att säga förlorad, medan den i den presenterade modellen ökar åtminstone partiets nationella röstantal, förutsatt att partiets totala röstetal når över den nationella röstspärren.

Metoden skulle alltid ge ett rättvist resultat: partiet med det högsta antalet röster får det högsta antalet platser i riksdagen, partiet med det andra högsta röstetalet blir näst störst och så vidare. Allt detta kan öka väljarnas förtroende för valsystemet och därigenom också öka valdeltagandet.

Ifall man skulle bestämma sig för att reformera systemet, skulle det förutsätta ändringar i både grundlagen och vallagen.

Valkretsindelningen skulle kunna vara den nuvarande, eftersom indelningen i princip inte spelar någon roll. 

_________________________________

Konsultativ tjänsteman Arto Jääskeläinen arbetar som valdirektör vid justitieministeriets enhet för demokrati, språk och grundläggande rättigheter. 



Inga kommentarer ännu. Bli först.