Hannu Taimisto: Utmaningar inom området för internationell rättsvård 

2.11.2015          fi | sv

De finska rättsmyndigheterna sköter numera allt oftare uppgifter med gränsöverskridande inslag. Utvecklingen i internationella frågor har under de senaste tjugo åren har varit snabb och ibland lett till oväntade resultat. Det har varit rätt svårt att förutspå framtiden.

Den största överraskningen har varit Rysslands integrering i det rättsliga samarbetet som görs inom ramen för Europarådet och Haagkonferensen för internationell privaträtt. Sovjetunionen ville inte ha något att göra med dessa organisationer.

Justitieministeriet såg chansen att påverka utvecklingen, och under vårt EU-ordförandeskap 1999 arbetade vi hårt tillsammans med de andra medlemsstaterna för att uppnå även våra egna mål. Då hade ryska sakkunniga möjlighet att höra EU-medlemsstaternas önskemål gällande det praktiska rättsliga samarbetet. Stämningen i diskussionerna var konstruktiv och positiv.

Det var kanske ingen slump att seminariet om det rättsliga samarbetet mellan EU och Ryssland, som ordnades av justitieministeriet, föregick Rysslands anslutning till de viktigaste konventionerna om rättsligt samarbete (dvs. utlämning av brottslingar, rättshjälp i brottmål, delgivning i civilmål, bevisning i civilmål).

Smidigt samarbete med Ryssland

Så kallade familjeinterna bortföranden av barn och saknaden av rättsliga medel för att återställa barn mellan Finland och Ryssland har under åren lyfts fram även i den offentliga debatten. Förhandlingarna om möjligheterna att verkställa avgöranden rörande vårdnad om barn inleddes i början av 2000-talet, men ledde inte till några beslut. Ett nytt försök i denna riktning var vårt samarbete med Haagkonferensen för att verkställa konventionen om bortförande av barn i Ryssland.

Seminarierna som ordnades i Helsingfors 2011 och 2013 samt flera arbetsmöten som ordnats med EU:s stöd har främjat Rysslands anslutning till Haagkonventionen. Ett praktiskt exempel på oväntade resultat är att det första fallet som gällde återställande av bart mellan våra länder gällde ett fall där ett barn återlämnades från Finland till Ryssland. Vi hade förväntat oss något helt annat.

Justitieministeriets samarbete med Rysslands justitieministerium, högsta åklagarämbete och undervisnings- och kulturministerium har varit sakkunnigt och professionellt. Samarbetsparterna har noggrant utrett möjligheterna att använda rättsliga instrument och lagstiftning för att lösa praktiska problem. Trots att det politiska klimatet för tillfället är ganska kyligt, finns det möjligheter och vilja att fortsätta samarbetet. Följande möte med generalprokuratorsämbetet ordnas i december 2015.

Det konsekventa och långsiktiga arbetet har lett till resultat. Förutom att diskutera pågående fall, vill vi utnyttja samarbetet för att genom praktiska exempel beskriva för våra ryska kolleger (kanske för femte gången) vilken nytta man har av gemensamma utredningsgrupper och varför det både på nationell och på internationell nivå lönar sig att satsa på videokonferensteknik. Detta är viktigt, eftersom man i Ryssland fortfarande förhåller sig relativt reserverat till ibruktagande av nya medel för straffrättsligt samarbete.

Risk för processbestämmelser på två nivåer

De rättsliga myndigheterna som svarar för den praktiska verksamheten har säkert varit rätt förvånade över EU:s aktiva roll inom området för rättsligt samarbete, som lett till ny nationell lagstiftning om straffprocessen. Åklagarna och domarna har nog inte tid att vid sidan om sitt dagliga arbete delta i reformen av EU:s grundfördrag eller följa upp de mångåriga programmen. Vissa reformer har sannolikt åtminstone till en del kommit som en överraskning.

Genom att följa riksdagens skrivelser får man dock en ganska bra uppfattning om de föreslagna reformerna och beredningen inom EU. När EU-lagstiftningen har genomförts ska den iakttas som lag i Finland. Det största ansvaret för ett framgångsrikt genomförande hör dock till andra än lagberedningsinstanserna, dvs. till organisationerna som svarar för utbildning, anvisningar och utarbetande av olika handböcker.

Både medborgarna och de som tillämpar regleringen har nytta av kompletterande ikraftträdandebestämmelser som gäller de viktigaste tillämpningsfrågorna. I sin mest kortfattade form är en ikraftträdandelag dock endast ett konstaterande om att rambeslutet ska iakttas som lag. Den så kallade blandade lagberedningstekniken används i allt högre grad, och med tanke på arbetsmängden och resurserna är det uppenbart denna utveckling i en minimalistisk riktning kommer att fortsätta.

Användningen av fristående ikraftträdandelagar kan dock för sin del göra regleringen inom området för straffprocessrätt svårhanterlig. Den grundläggande nationella lagstiftningen om motsvarande frågor har kodifierats på ett mer enhetligt sätt. Finns det då en risk för reglering på två nivåer?

Vi har vant oss vid att de mest centrala bestämmelserna som styr straffprocessen har samlats i vissa grundläggande lagar, såsom förundersökningslagen och tvångsmedelslagen. De nationella förfarandena tas på allvar, och den rättsliga utvecklingen och besluten som fattas inom området för straffprocessrätt följs noggrant.

Kanske intresset för gränsöverskridande förfaranden håller på att avta på grund av den krångliga regleringen. Det straffprocessrättsliga materialet som tillämpas på gränsöverskridande fall mellan EU-medlemsstaterna har inte samlats ihop, och utvecklingen mot en splittrad lagstiftning tycks fortsätta på ovan beskrivna sätt. Också en del av den rättspraxis som tillämpas inom området för straffprocessrätt har sitt ursprung i övernationella organ.

Det bör diskuteras på vilket sätt regleringen kunde samlas ihop på ett mer användavänligt sätt. Detta kan göras med flera olika tekniker och bra exempel på hur detta kan lösas finns i många EU-medlemsstater.

______________________________

Regeringsrådet Hannu Taimisto har arbetat som chef vid justitieministeriets enhet för internationell rättsvård. Han gick i pension den 30 october 2015.



Inga kommentarer ännu. Bli först.