Lagändring skall hålla indrivningskostnaderna i schack
Justitieministeriet bereder en lagändring som skall lägga band på indrivningskostnaderna, som stigit till oskäliga belopp. Eftersom de allmänna skälighetsbestämmelserna inte tillräckligt har dämpat de kostnader som indrivs hos gäldenärerna, utreder ministeriet ibruktagandet av s.k. tabellavgifter. Med hjälp av dem kunde man fastställa maximikostnader för sedvanliga inkasseringsåtgärder. Avsikten är att regeringen skall avlåta en proposition om saken i år.
När riksdagen antog indrivningslagen förutsatte man att regeringen ger akt på indrivningsbyråernas debiteringspraxis och vid behov vidtar åtgärder för att få till stånd tabellavgifter.
Av de uppgifter som Konsumentverket sammanställt från 2000 och 2001 framgår att de indrivningskostnader som gäldenärerna hamnar att betala varierar mycket beroende på vilken inkassobyrå som har fått i uppdrag att driva in skulden. När borgenären väljer inkassobyråär det skäl att fästa uppmärksamhet vid indrivningskostnaderna, eftersom det är gäldenären som skall betala dem. Inkassobyråernas varierande faktureringspraxis liksom bristen på genuin priskonkurrens i branschen ses som en orsak till att kostnaderna varierar betydligt och i vissa fall kan bli mycket höga.
Indrivningslagen, som trädde i kraft 1999, förutsätter att inkasseringskostnaderna är skäliga. Till god indrivningssed hör att gäldenären inte orsakas oskäliga eller onödiga kostnader.
Redan när indrivningslagen stiftades funderade man på att ta i bruk tabellavgifter, men det ansågs då vara en alltför schematisk lösning. För indrivningskostnaderna för vissa fordringar som kan drivas in direkt genom utsökning finns emellertid redan nu en övre gräns i lagen. Det är statens och kommuners fordringar samt vissa försäkringspremier.
Ytterligare upplysningar: lagstiftningsrådet Marjo Lahelma, tfn (09) 1606 7672, [email protected]