Samhällstjänst i stället för fängelse genom rehabilitering av missbrukare
En arbetsgrupp vid justitieministeriet vill öka användningen och effekterna av samhällspåföljder. Hittills har de åtalades missbruksproblem ofta utgjort ett hinder framför allt för samhällstjänst. Målet är nu att lagbrytare oftare än tidigare skall kunna utföra samhällstjänst trots sitt missbruksproblem.
Arbetsgruppen lämnade i dag sitt betänkande till kanslichef Rissanen.
Ca 400 fler personer än i dag skulle årligen kunna dömas till samhällstjänst i stället för till fängelse, om rehabilitering av missbrukare skulle ingå som en del av straffet. Detta skulle minska det dagliga genomsnittliga fångtalet med 40-50 personer.
En effektiv insats mot missbruksproblemet leder även till minskad återfallsbrottslighet, eftersom missbruk av berusningsmedel är den enskilt mest betydande orsaken till att brottsspiralen inte kan brytas. I dagens läge har en av två av dem som avtjänar en samhällspåföljd och tre av fyra fångar missbruksproblem.
Rehabilitering bör vara möjlig vid alla slag av samhällspåföljder
Arbetsgruppen anser att rehabilitering bör användas enligt den dömdas rehabiliteringsbehov vid alla samhällspåföljder, dvs. vid samhällstjänst, ungdomsstraff, övervakning av villkorligt frigivna, övervakning av villkorligt dömda unga lagbrytare samt övervakad frihet på prov. En mer allmänt använd samhällstjänst och övervakad frihet på prov skulle i praktiken minska det dagliga fångtalet. Också i fråga om andra samhällspåföljder bör användningen av stödtjänster göras mer systematisk än tidigare.
Enligt förslaget skall en person med missbruksproblem som utför samhällstjänst kunna använda en del av sin strafftid till att delta i rehabilitering, vilket samtidigt skulle förbättra hans eller hennes möjligheter att slutföra sitt straff. Det skulle inte vara fråga om en ny strafform, utan rehabiliteringen skulle utgöra en del av det nuvarande straffet.
Förslaget innebär en avsevärd ökning av jämlikheten i straffsystemet, eftersom även lagbrytare med missbruksproblem skulle få möjlighet till samhällstjänst i stället för fängelse.
För närvarande kan en ovillkorlig dom ändras till samhällstjänst med den dömdes samtycke, förutsatt att domen är på högst 8 månader och den dömde antas kunna klara av samhällstjänsten. Antalet domar på högst 8 månader är ca 800 per år. Av dessa kan uppskattningsvis hälften ändras till samhällstjänst med hjälp av rehabilitering. Om förslaget genomförs ökar antalet personer som döms till samhällstjänst med ca tio procent jämfört med dagens läge.
I regel förblir enligt förslaget samhällstjänsten en arbetstjänst och de flesta avtjänar den också i fortsättningen på samma sätt som tidigare.
Kommunen bedömer behovet av rehabilitering redan på åtalsstadiet
I dagens läge kan en tio timmars rehabilitering eller något annat program för att hindra återfallsbrottslighet inbegripas i samhällstjänsten, men möjligheten har utnyttjats i liten utsträckning. En så kort rehabilitering är inte heller av större betydelse för den som skall rehabiliteras.
Enligt förslaget skall rehabiliteringen av missbrukare eller kriminalvårdens egna program nu dimensioneras efter behovet av behandling. I samhällstjänsten kan ingå högst 50 timmar rehabilitering, dock inte mer än hälften av antalet samhällstjänsttimmar. Rehabiliteringen kan ske antingen i form av öppen rehabilitering eller på en anstalt.
Deltagande i rehabilitering eller verksamhetsprogram ersätter som tidigare en del av arbetstimmarna i samhällstjänsten. Nytt är att dygnetruntrehabilitering på en anstalt kan utgöra en del av samhällstjänsten
Enligt arbetsgruppen bör det individuella behovet av rehabilitering alltid beaktas då påföljdens innehåll planeras, vilket skall ske i god tid före domstolsbehandlingen. För närvarande skall åklagaren i åtalsskedet begära utredning om den berörda personens lämplighet för samhällstjänst. Enligt det nya förslaget begär Kriminalvårdsväsendet vid behov in inte bara en lämplighetsutredning av kommunen utan också en bedömning av lagbrytarens rehabiliteringsbehov. Både åklagarens och domstolens bedömning vilar då på en realistisk grund.
Arbets- och ansvarsfördelningen mellan kommunen och Kriminalvårdsväsendet förblir oförändrade. Rehabiliteringsplanen görs upp av kommunens social- och hälsovård, som också, såsom tidigare, svarar för kostnaderna för rehabiliteringen. Kriminalvårdsväsendet svarar å sin sida, liksom också tidigare, för kostnaderna för verkställigheten av straffet och övervakningen.
Dessutom föreslår arbetsgruppen ändringar av samma typ som den s.k. vårdgarantin i lagen om missbrukarvård. Enligt förslaget bör de kommunala socialmyndigheterna kunna kontaktas omedelbart på vardagar under tjänstetid på samma sätt som i fråga om annan icke-akut vård. Senast den tredje vardagen efter det kontakt tagits bör en preliminär rehabiliteringsplan eller en bedömning av vårdbehovet vara klar.
Förslaget innebär inte ökade förpliktelser för kommunerna, eftersom de kommuninvånare som har missbruksproblem redan nu är – eller åtminstone borde vara – klienter inom missbrukarvården. De som dömts till samhällstjänst har rätt till social- och hälsovårdstjänster på samma sätt som andra kommuninvånare. Den behövliga rehabiliteringen av missbrukare ändras i detta avseende bara såtillvida att den blir mera konsekvent. Om det ökande samarbetet trots allt orsakar kommunerna stora extrakostnader, ersätts de från fall till fall.
Det ökade programarbetet och de ökade övervakningsförpliktelserna orsakar Kriminalvårdsväsendet ett behov av extra finansiering på uppskattningsvis ca 2–2,5 miljoner euro.
Samhällstjänst kan också utföras i grupp
Den vanligaste orsaken att vägra eller avbryta samhällstjänst är okontrollerad användning av berusningsmedel. Årligen begärs utredningar om lämplighet för samhällstjänst för ca 8 500 åtalade, av vilka ca 40 procent konstateras vara olämpliga eller inte påträffas. På grund av missbruksproblem avbryter årligen ca 400, dvs. ungefär var tionde, samhällstjänsten och hamnar tillbaka i fängelse.
Risken för att samhällstjänsten skall avbrytas kan minskas både genom ökad rehabilitering och genom att ta i bruk grupptjänst, som har prövats och gett goda resultat. Inom ramen för grupptjänsten kan de dömda utföra sin arbetstjänst tillsammans med den övriga gruppen och under noggrannare övervakning än vanligt. Vidare föreslås att Kriminalvårdsväsendet i fortsättningen kan ordna med samhällstjänst också på sina egna tjänsteställen. Också användningen av en stödperson har visat sig effektiv.
Årligen påbörjar sammanlagt ca 6 000 dömda olika former av samhällspåföljder, av dem ca 4 000 per år inom samhällstjänsten och ca 1 000 per år inom ramen för övervakning av villkorligt frigivna. Dessutom ställs årligen ca 800 unga villkorligt frigivna lagbrytare under övervakning och några tiotal döms till ungdomsstraff. I början kommer sannolikt likaså några tiotal fångar att försättas i övervakad frihet på prov.
Ytterligare upplysningar:
arbetsgruppens ordförande, konsultative tjänstemannen Olavi Kaukonen.
tfn 09–160 676 42, 050 528 61 89