Språkliga rättigheter

Justitieministeriet främjar förverkligandet av de språkliga rättigheterna. Justitieministeriet följer upp tillämpningen och verkställigheten av språklagen, ger rekommendationer och vid behov tar initiativ eller vidtar andra åtgärder för att rätta till olägenheter.

Språkliga rättigheter hör till individens rättigheter. Myndigheterna, såsom kommunerna, och andra som sköter offentliga uppgifter har skyldigheter som grundar sig på de språkliga rättigheterna. 

Enligt 17 § i grundlagen är Finlands nationalspråk finska och svenska. Enligt samma bestämmelse har samerna såsom urfolk samt romerna och andra grupper rätt att bevara och utveckla sitt språk och sin kultur. Bestämmelser om de språkliga rättigheterna finns förutom i 17 § i grundlagen också i språklagen som gäller finskan och svenskan (423/2003), samiska språklagen (1086/2003), teckenspråkslagen (359/2015) och språkkunskapslagen (424/2003). 

Bestämmelser om de språkliga rättigheterna finns dessutom i flera andra lagar, såsom förvaltningslagen (434/2003) och bland annat i lagstiftningen om utbildning, bildningsverksamhet, social- och hälsovård samt förundersökningar och rättegångar.

Finlands internationella förpliktelser

Finland har godkänt flera fördrag som gäller de språkliga rättigheterna.

Av Europarådets konventioner om mänskliga rättigheter finns det i kraft följande som har betydelse för de språkliga rättigheterna:

• Den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk (FördrS 23/1998)  
• Ramkonventionen för skydd av nationella minoriteter (FördrS 2/1998) 

Den nordiska språkkonventionen (FördrS 11/1987) trädde i kraft den 1 mars 1987. Enligt språkkonventionen skall nordiska medborgare vid behov kunna använda sitt eget språk i kontakt med myndigheter och offentliga organ i annat nordiskt land. Detta gäller t.ex. sjukvårds-, hälsovårds-, social-, arbetskrafts-, skatte-, polis- och skolmyndigheter samt domstolar. Konventionen gäller inte telefonkontakt med myndigheter. Myndigheten i fråga bör sörja för att den enskilda medborgaren får den tolknings- och översättningsservice han behöver. I brottmål skall medborgaren alltid få den tolkhjälp som behövs.

Därtill innehåller flera av FN:s gällande människorättskonventioner bestämmelser om de språkliga rättigheterna. 

Delegationen för språkärenden

Enligt statsrådets förordning om verkställigheten av språklagen (433/2004) finns det i anslutning till justitieministeriet en delegation för språkärenden. Delegationen är ett sakkunnigorgan med företrädare för olika samhällsektorer och dess uppgift är att biträda ministeriet och att främja de språkliga rättigheterna. Statsrådet tillsätter delegationen för fyra år i sänder.

Klagomåls- och besvärsinstanser

Varje myndighet ska inom sitt verksamhetsområde övervaka att de språkliga rättigheterna följs. När det gäller brister i den språkiga service är det skäl att i första hand vända sig till myndigheten som felat.

Om du har upplevt eller upptäckt diskriminering på grund av språk, kan du kontakta diskrimineringsombudsmannen. Dessutom behandlar riksdagens justitieombudsman och justitiekanslern i statsrådet klagomål som gäller lagenligheten hos myndigheter och andra som sköter offentliga uppdrag också i fråga om de språkliga rättigheterna.

Om brister i den språkliga servicen kan man, beroende på ärendets art, även kontakta

• välfärdsområdets socialombudsman
• patientombudsmannen inom hälso- och sjukvårdens verksamhetsenheter
• nationalspråksnämnderna i de tvåspråkiga välfärdsområdena
• regionförvaltningsverket, som styr och övervakar bl.a. social- och hälsovården och undervisningsväsendet
• en högre myndighet inom samma sektor, dvs. till exempel det behöriga ministeriet

Justitieministeriet tar inte ställning i enskilda språkärenden.