Verkställighet av domar

I detta avsnitt behandlas hur civilrättsliga domar (t.ex. betalningsdomar) som meddelats i främmande stater verkställs i Finland. Bestämmelser om erkännandet och verkställigheten av sådana domar finns i internationella överenskommelser, EU-lagstiftningen och den nationella lagstiftningen. Överenskommelserna och lagstiftningen kan delas in i allmänna instrument och instrument som gäller särskilda områden. I detta sammanhang behandlas inte arrangemangen för särskilda områden, såsom familje- och transporträtt, och inte heller hur de bestämmelser som gäller för de särskilda områdena förhåller sig till de allmänna lagarna och överenskommelserna.

I princip erkänns och verkställs civilrättsliga domar som meddelats i främmande stater inte i Finland. En dom erkänns och verkställs endast om man har avtalat om det särskilt i en internationell överenskommelse som är bindande för Finland eller om det föreskrivs om det i EU-lagstiftningen eller den nationella lagstiftningen (se 30 § 1 mom. i lagen om internationell rättslig hjälp och om erkännande och verkställighet av domar på civil- och handelsrättens område, 426/2015).

I första hand tillämpas EU-lagstiftningen inom området, som i relationerna mellan EU-staterna går före de internationella överenskommelserna och den nationella lagstiftningen. Civilrättsliga domar är direkt verkställbara inom EU. I Finland kräver verkställigheten av en dom som meddelats i en EU-stat alltså inte längre att tingsrätten först fastställer att domen är verkställbar. Ansökan om verkställighet görs direkt till utsökningsmyndigheten.

Verkställigheten av domar som meddelats i andra stater, i praktiken Island, Norge och Schweiz, kräver att tingsrätten på ansökan först fastställer att domen i fråga är verkställbar.

Fordringsägaren ska själv ansöka om verkställighet av domen. Fordringsägaren ska skaffa fram och lämna in de handlingar och översättningar som behövs för verkställigheten till utsökningsmyndigheten eller domstolen.

Tillämplig lagstiftning och överenskommelser som är bindande för Finland

Verkställigheten av en utländsk civilrättslig dom kan grunda sig på EU:s rättsakter eller en internationell eller bilateral överenskommelse beroende på i vilken stat domen har meddelats och vad den gäller.

När det gäller EU-stater är den viktigaste förordningen om domstolars behörighet och erkännandet och verkställigheten av domar den så kallade nya Bryssel I-förordningen (Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område). Domar, förlikningar inför domstol och officiella handlingar som hör till förordningens tillämpningsområde är direkt verkställbara i andra EU-medlemsstater. Förordningen blev tillämplig fullt ut den 10 januari 2015. Förordningen kompletteras nationellt av lagen om tillämpning av Europaparlamentets och rådets förordning om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (817/2014). Förordningen tillämpas även när det gäller Danmark.

I och med att den nya Bryssel I-förordningen trädde i kraft ersattes den tidigare Bryssel I-förordningen (EG) nr 44/2001 . När det gäller erkännande och verkställighet tillämpas den nya Bryssel I-förordningen emellertid endast på domar som har meddelats till följd av rättegångar som har inletts den 10 januari 2015 eller senare. Om ett tvistemål har inletts den 9 januari 2015, erkänns och verkställs den dom som meddelats i enlighet med Bryssel I-förordningen (EG) nr 44/2001, även om domen har meddelats den 10 januari 2016. Verkställigheten av den sistnämnda domen kräver alltså att en domstol i den stat som ska verkställa domen först fastställer att domen är verkställbar på det sätt som föreskrivs i Bryssel I-förordningen (EG) nr 44/2001. Bryssel I-förordningen (EG) nr 44/2001 tillämpas även när det gäller Danmark.

Mellan EU:s medlemsstater tillämpas också andra europeiska förfaranden som underlättar gränsöverskridande erkännande och verkställighet speciellt av domar som gäller i synnerhet fordringar:

Den europeiska exekutionstiteln (Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 805/2004) kan tillämpas vid gränsöverskridande verkställighet av obestridda indrivningsdomar, förlikningar inför domstol och officiella handlingar. Förordningen om den europeiska exekutionstiteln började tillämpas fullt ut den 21 oktober 2005. Förordningen kompletteras nationellt av lagen om en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar (825/2005). Förordningen tillämpas inte när det gäller Danmark.

Det europeiska betalningsföreläggandet (Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1896/2006) är ett europeiskt summariskt domstolsförfarande som kan tillämpas vid rättslig indrivning av obestridda penningfordringar. Förfarandet kan tillämpas endast i gränsöverskridande ärenden som gäller betalningsskyldighet. Ett ärende är gränsöverskridande om minst en part har sin hemvist eller permanenta bosättningsort i någon annan stat än den medlemsstat där den domstol som behandlar ärendet finns. Förordningen om det europeiska betalningsföreläggandet började tillämpas fullt ut den 12 december 2008. Förordningen kompletteras nationellt av lagen om europeiskt betalningsföreläggande (754/2008). Förordningen tillämpas inte när det gäller Danmark.

Det europeiska småmålsförfarandet (Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 861/2007) är ett europeiskt rättegångsförfarande som kan tillämpas då fordrans värde är högst 2 000 euro. Förfarandet kan tillämpas på behandlingen av även andra fordringar än penningfordringar. Förfarandet kan tillämpas endast i gränsöverskridande ärenden. Det europeiska småmålsförfarandet började tillämpas fullt ut den 1 januari 2009. Förordningen kompletteras nationellt av lagen om europeiskt småmålsförfarande (753/2008). Förordningen tillämpas inte när det gäller Danmark.

Förordningen om småmål har reviderats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/2421. Fordrans högsta värde har höjts till 5 000 euro genom ändringsförordningen. Ändringsförordningen tillämpas fullt ut från och med den 14 juli 2017.

Med hjälp av det europeiska förfarandet för kvarstad på bankmedel (Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 655/2014) kan en fordringsägare hindra gäldenären från att överföra eller ta ut bankmedel från vilket bankkonto som helst i EU. Förordningen innehåller bestämmelser om förfarandet för meddelande av ett europeiskt beslut om kvarstad på bankmedel och hur det ska genomföras i den medlemsstat där det bankkonto som är föremål för beslutet finns. Förfarandet är ett alternativ till förfarandena enligt den nationella lagstiftningen. Förordningen tillämpas från och med den 18 januari 2017. Den tillämpas inte när det gäller Danmark och Förenade kungariket.

Ytterligare information om de europeiska rättsakterna och behöriga myndigheter samt annan praktisk information finns på den europeiska e-juridikportalen. På e-juridikportalen finns även de standardformulär som behövs.

Bestämmelser om erkännande och verkställighet av civilrättsliga domar finns också i Luganokonventionen (den i Lugano år 2007 antagna konventionen om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område) samt i 1988 års Luganokonvention, som föregick den förstnämnda konventionen. Luganokonventionen tillämpas när det gäller Island, Norge och Schweiz. Luganokonventionen från 2007 trädde ikraft den 1 januari 2010 i fråga om Norge, den 1 januari 2011 i fråga om Schweiz och den 1 maj 2011 i fråga om Island. Det schweiziska justitieministeriet driver en webbplats om Luganokonventionerna. På webbplatsen har man samlat nyttig information.

Inom Norden gäller fortfarande konventionen om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (FördrS 56/1977) och harmoniserad lagstiftning som grundar sig på den (588/1977). Den lagstiftning som grundar sig på den nordiska konventionen tillämpas emellertid nästan inte alls vid verkställigheten av domar, eftersom det är Bryssel I-förordningen och Luganokonventionen som tillämpas i stället för den lagstiftningen.

Bestämmelser om verkställigheten av utländska skiljedomar finns i den så kallade New York-konventionen från 1958 (konventionen om erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar, FördrS 8/1962). Bestämmelserna i konventionen har tagits med i lagen om skiljeförfarande (967/1992).

Överenskommelser och förordningar om erkännandet och verkställigheten av domar innehåller inte regler om utseendet av centralmyndigheten.

Nationell lagstiftning som gäller detta område

Nationella bestämmelser om erkännande och verkställighet av utländska civilrättsliga domar i Finland finns i 8 kap. i lagen om rättslig hjälp på civilrättens område (lagen om internationell rättslig hjälp och om erkännande och verkställighet av domar på civil- och handelsrättens område, 426/2015). Lagen om rättslig hjälp på civilrättens område är emellertid sekundär i förhållande till EU-lagstiftningen och de internationella överenskommelserna.

Den nationella lagstiftningen och de internationella fördragen finns i databasen Finlex .