Ny förvaltningslag i kraft 2004
Den nya förvaltningslagen, som gäller uträttandet av ärenden och behandlingen av förvaltningsärenden hos myndigheter, träder i kraft vid ingången av 2004. Avsikten är att republikens president skall stadfästa lagen den 6 juni. Förvaltningslagen innehåller klarare bestämmelser om anhängiggörandet och behandlingen av förvaltningsärenden samt om delgivningen av beslut än den nuvarande lagen om förvaltningsförfarande.
I överensstämmelse med grundlagen innehåller förvaltningslagen också grundläggande bestämmelser om god förvaltning. Några sådana finns inte i den nuvarande lagstiftningen.
Grunderna för god förvaltning förutsätter att myndigheterna bemöter dem som uträttar ärenden hos förvaltningen jämlikt och använder sina befogenheter enbart för syften som är godtagbara enligt lag. Myndigheternas åtgärder skall dessutom vara opartiska och stå i rätt proportion till sitt syfte. Medborgarna skall kunna lita på att myndigheterna handlar korrekt och att deras beslut står fast.
Kundens synvinkel central
Myndigheternas skyldighet att ge råd utvidgas. Myndigheterna skall inom ramen för sin behörighet och enligt behov ge sina kunder avgiftsfria råd i anslutning till skötseln av ett förvaltningsärende. För närvarande förpliktar lagen myndigheterna enbart att ge råd gällande förfarandet. I praktiken har skillnaden mellan förfarandet och själva skötseln av ärendet dock inte varit klar.
Dessutom är myndigheterna skyldiga att svara på frågor och förfrågningar som gäller uträttandet av ärenden och att vid behov försöka anvisa kunden till den behöriga myndigheten.
I lagen förutsätts att ett ärende behandlas utan ogrundat dröjsmål. En part skall på begäran ges en uppskattning om hur länge behandlingen av ärendet räcker.
Man skall försöka ordna möjligheterna att uträtta ärenden och behandlingen av ärenden hos en myndighet på ett så enkelt och smidigt samt kostnadsbesparande sätt som möjligt för både kunden och myndigheten. I lagen intas också en bestämmelse om att myndigheterna förutsätts använda gott språkbruk.
Parternas rättsliga ställning klarläggs
Den nya lagen klarlägger även i övrigt parternas rättigheter och myndigheternas skyldigheter. Genom reformen försöker man stöda människornas möjligheter att själva sköta sina förvaltningsärenden.
I den nya lagen definieras begreppet part. Part är den vars rätt, fördel eller skyldighet ett ärende gäller. Han eller hon kan vara det direkta föremålet för ett förvaltningsbeslut eller någon annan person vars rättsställning kan påverkas indirekt av det beslut som fattas i ärendet. Liksom för närvarande har en minderårig som fyllt 15 år och dennes vårdnadshavare rätt att föra talan i ett ärende som gäller den minderårige eller hans eller hennes rättighet eller fördel.
Bestämmelserna om hörande av parterna preciseras. En myndighet kan inte längre låta bli att höra en part med hänvisning till att beslutsfattandet brådskar. En part skall upplysas om syftet med hörandet och om den frist som har utsatts för avgivande av förklaring. Vid behov skall de omständigheter specificeras om vilka förklaring begärs.
En part kan oftare än för närvarande framföra sitt ärende även muntligen, om det behövs för att ärendet skall kunna utredas och ett skriftligt förfarande skulle bereda parten orimliga svårigheter. Parternas rättigheter preciseras också genom att det i lagen intas bestämmelser om förfarandet vid syn och inspektion som förrättas av en myndighet.
Ett förvaltningsbeslut skall utfärdas skriftligen. Grunderna för undantag från skyldigheten att motivera beslut inskränks. I lagen intas också bestämmelser om besvärsanvisning.
Lagens tillämpningsområde utvidgas
Den nya lagen tillämpas hos statliga myndigheter, kommunala myndigheter, självständiga offentligrättsliga inrättningar, t.ex. Folkpensionsanstalten, samt riksdagens ämbetsverk och republikens presidents kansli.
Lagen tillämpas också hos statens affärsverk och offentligrättsliga föreningar samt enskilda då de sköter offentliga förvaltningsuppgifter, dvs. den medelbara offentliga förvaltningen. Tidigare har det förutsatts att det föreskrivs särskilt om saken för att lagstiftningen om förvaltningsförfarande skall tillämpas inom den medelbara offentliga förvaltningen.
Den nya lagen tillämpas också på förvaltningsavtal. Med sådana avses avtal om skötseln av en offentlig förvaltningsuppgift eller avtal som sammanhänger med myndighetsutövning. När ett förvaltningsavtalingås skall grunderna för god förvaltning iakttas. Samtidigt skall rättigheterna för dem som berörs av det ärende som avtalet gäller tryggas vid beredningen.
Lagens tillämpningsområde klarläggs i förhållande till förvaltningsklagan. Lagen tillämpas inte på den verksamhet som utövas av justitiekanslern och riksdagens justitieombudsman, om inte något annat föreskrivs särskilt. När ärenden som gäller förvaltningsklagan behandlas hos andra myndigheter skall däremot grunderna för god förvaltning iakttas och rättigheterna för dem som omedelbart berörs av ärendet tryggas.
Om elektronisk kommunikation och elektronisk delgivning föreskrivs särskilt i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet, som trädde i kraft den 1 februari 2003.
Jävsbestämmelserna revideras
Förvaltningslagens bestämmelser om jäv för tjänstemän är mer konsekventa och övergripande än för närvarande. Jävsgrunderna har dock inte ändrats. En tjänsteman får inte delta i behandlingen av ett ärende eller vara närvarande vid behandlingen, om tjänstemannen är jävig.
Kretsen av nära släktingar i jävsbestämmelserna preciseras så att de börjar motsvara de närstående som avses i de nyligen reviderade bestämmelserna om domarjäv.
Till lagen fogas också bestämmelser om hur en fråga om jäv skall avgöras. Vanligen avgör en tjänsteman själv om han eller hon är jävig. I ett kollegialt organ, t.ex. en kommunal nämnd, får en ledamot eller någon annan som har rätt att vara närvarande dock delta i behandlingen av en fråga om sitt jäv endast om organet inte är beslutfört utan ledamoten och en ojävig person inte kan fås i stället för honom eller henne utan avsevärt dröjsmål.
I stället för en jävig tjänsteman skall en ojävig tjänsteman förordnas. En jävig tjänsteman får dock behandla ett brådskande ärende, om jävet inte kan inverka på avgörandet.
Delgivningsskyldigheten utvidgas
Delgivningsskyldigheten utvidgas så att ett myndighetsbeslut skall delges inte bara en part utan också andra som myndigheten känner till och som har rätt att söka rättelse i beslutet eller att överklaga beslutet genom besvär.
Enligt den nya lagen kan delgivning i regel skötas per vanligt brev. Användningen av bevisliga delgivningssätt begränsas till att gälla förpliktande beslut när tiden för sökande av ändring eller någon annan fatalietid som påverkar mottagarens rätt börjar löpa från det att beslutet har delgivits. Bevisliga delgivningssätt är förfarandet med mottagningsbevis, stämningsdelgivning och personligt överlämnande av handlingarna. Också mellanhandsdelgivning betraktas som bevislig delgivning.
Offentlig delgivning kan användas då delgivningen inte kan verkställas på ovannämnda sätt. Detsamma gäller situationer där en handling skall delges fler än 30 personer eller då antalet mottagare är okänt.
Smidigare att rätta fel
Enligt den nya lagen kan myndigheter förutom sakfel rätta även procedurfel i sina beslut. Med procedurfel avses t.ex. att beslutet har fattats av fel sammansättning eller att något fel hänför sig till hörandet eller till motiveringen av beslutet. Reformen påskyndar och förenklar rättandet av klara fel och minskar behovet av ändringssökande.
En rättelse av ett fel till en parts nackdel förutsätter dock alltid partens samtycke, om inte felet är uppenbart och har föranletts av partens egetförfarande. På samma sätt som för närvarande kan rättelsen gälla även skriv- eller räknefel. Det är möjligt att rätta fel i fem år.
Ytterligare upplysningar:
lagstiftningsdirektör Matti Niemivuo, tfn (09) 1606 7690, [email protected]
specialsakkunnig Marietta Keravuori, tfn (09) 1606 7707, [email protected]
Regeringens proposition 72/2002 och övriga handlingar i anslutning till riksdagsbehandlingen: www.eduskunta.fi