Det blev ungefär 7 000 skuldförlikningar

Skuldförlikningsprogrammet inleddes hösten 2002 och inom ramen för det ingicks förlikningar under ungefär två års tid. Syftet med programmet var att lösa skuldproblemen för privatpersoner med oreglerade bankkrediter från depressionen i början av 1990-talet. För dem skräddarsyddes frivilliga betalningsprogram i enlighet med skuldsaneringslagens principer.

Det var Bankföreningen i Finland, justitieministeriet, handels- och industriministeriet, finansministeriet samt Garanti-Stiftelsen som gemensamt förband sig att främja frivillig skuldförlikning. Senare anslöt sig också inkassobranschens centrala aktörer till programmet, till vilka bankerna hade sålt en stor del av sina fordringar från depressionstiden.

Med hjälp av skuldförlikning får borgenärerna betalning för ungefär en tiondel av sina fordringar. Även om skuldförlikningsprogrammet har avslutats ingås fortfarande förlikningar mellan borgenärer och gäldenärer. Bankerna och inkassobyråerna poängterar att förlikning är en del av deras normala verksamhet.

Skuldsaneringarna ökade samtidigt

Medan skuldförlikningsprogrammet pågick ökadeockså antalet ansökningar om skuldsanering till domstolarna, då antalet före det hade varit på nedgång. Antalet ansökningar ökade i synnerhet på grund av den reform som trädde i kraft 2003 och som gjorde att det i vissa fall blev lättare att beviljas skuldsanering av domstolen.

Under de två åren påbörjades sammanlagt ca 7 200 skuldsaneringar. Uppskattningsvis hälften av ansökningarna gällde gäldenärer som omfattades av skuldförlikningsprogrammet. Under skuldförlikningsprojektet fick ca 10 000 personer som skuldsatt sig under depressionen sina skulder reglerade, när även skuldsaneringarna beaktas.

Vid skuldförlikning får borgenärerna betalning för ungefär en tiondel av sina fordringar, vilket också motsvarar resultatet av lagstadgade skuldsaneringar. Den viktigaste skillnaden mellan skuldförlikning och lagstadgad skuldsanering har varit att skuldförlikningarna också har baserat sig på engångsbetalningar. Ungefär 30 % av skuldförlikningarna baserade sig på en engångsbetalning från gäldenärens sida, medan skuldreglering åter i allmänhet baserar sig på ett femårigt betalningsprogram.

Ett helt nytt förfarande som togs i bruk under skuldförlikningsprojektet var det s.k. förenklade förfarandet som innebar att gäldenärer som länge varit insolventa och som uppfyllde vissa kriterier genast fick skulderna efterskänkta. Det förenklade förfarandet gällde endast bankskulder. Det ingicks ungefär 1 050 sådana avtal.

Projektet aktiverade gäldenärerna

Alla aktörer som deltog i skuldförlikningsprojektet är eniga om att projektet har haft stor betydelse. Den offentlighet som förlikningsprojektet har fått aktiverade även andra än sådana om omfattades av projektet att försöka hitta en lösning på sina skuldproblem. Antalet kunder hos skuldrådgivningen ökade med ungefär en femtedel.

Om man ser till antalet förlikningar visade det sig ändå att målet för programmet var alltför ambitiöst. Målet var att man under två år skulle klara av att reda ut tiotusentals svåra skuldproblem. Många av dem som skuldsatt sig under depressionen svarade ändå inte ens på borgenärernas kontaktbrev. En del gäldenärer som befinner sig inne i en långvarig skuldspiral orkar inte börja reda ut sina gamla skulder och förhandla om en förlikningslösning. Alla gäldenärer är inte heller intresserade av att reda ut sina skulder antingen för att de är medellösa eller för att de inte vill redogöra för sin ekonomiska situation eller sina bindningar för borgenärerna.

Ett problem när man skall mäta resultaten av förlikningsprojektet är dessutom att det inte finns några säkra uppgifter om antalet gäldenärer som skuldsatt sig under depressionen. Under projektets gång visade det sig att den ursprungliga uppskattningen 60 - 70 000 gäldenärer var alltför hög. Enligt bankernas uppfattning i dag skulle en mera korrekt uppskattning ha varit en tredjedel lägre, dvs. ca 40 000.

Krävande att reda ut skulderna

Skuldförlikningsprojektet har visat hur problematiskt det är att sköta överskuldsättning. Utredningen av situationen för de gäldenärer som skuldsatt sig under depressionen sysselsatte ekonomi- och skuldrådgivningen mera än beräknat. Gäldenärerna har nämligen ofta flera olika skulder och orsaken till skuldsättningen är ofta företagsverksamhet som upphört och skulderna kan vara förenade med invecklade ansvars- och borgensförhållanden. På både gäldenärs-och borgenärssidan har det hunnit inträffa många förändringar under de drygt tio år som gått sedan depressionen tog slut.

Genomförandet av projektet försvårades av att alla borgenärer inte ingick förlikningar på samma villkor. Olika borgenärsinstanser och skuldrådgivarna hade inte heller tillräckligt konkret kommit överens om gemensamma förfaringssätt på förhand.

För att överskuldsättning och dess följder skall kunna förhindras behövs både förebyggande och korrigerande verksamhet. Skuldproblemen borde identifieras och lösas medan de är färska. Bland annat i skuldhanteringsprogrammet har man också uppmärksammat behovet av att koordinera myndighetsverksamheten samt av samarbete mellan kreditgivarna och myndigheterna.

Ytterligare upplysningar:

direktör Kaija Erjanti, Bankföreningen i Finland, tfn (09) 4056 1261

planerare Kaisu Paloranta, Konsumentverket, tfn (09) 7726 7587

lagstiftningsrådet Marjut Jokela, justitieministeriet, tfn (09) 1606 7703

>> Slutrapporten (på finska)