Reform av vapenbrottslagstiftningen

Reformen grundar sig särskilt på skrivningar i regeringsprogrammet. När regeringsprogrammet utarbetades ville man förbinda sig till effektiva åtgärder mot grov brottslighet, i synnerhet organiserad brottslighet. 

Det handlar om straffrättslig lagstiftning som är väsentlig med tanke på skyddet av människors liv och hälsa, lagstiftning som måste vara adekvat både i fråga om omfattning och straffnivåer. Detta gäller särskilt olovliga vapen och vapen som används i brottsligt syfte eller som kan komma att användas i ett sådant syfte. Lagstiftningsändringarna förväntas förhindra brott. 

Att dessa ändringar behövs visar lägesbilden och trenden i fråga om vapenbrottsligheten liksom det med dessa sammanhängande behovet av att på ett kännbart sätt ingripa i och förebygga vapenbrottslighet. Till de omständigheter som bör beaktas hör till exempel den ökande kopplingen mellan vapenbrottslighet och grov och organiserad brottslighet, internationaliseringen av skjutvapenbrottsligheten, den svarta näthandeln med skjutvapen, 3D-utskrifterna av skjutvapen och risken för att vapen från kriget i Ukraina hamnar i Finland. Farliga föremål och föremål som lämpar sig för att allvarligt skada någon annan är betydelsefulla som redskap för att begå allvarliga brott mot liv och hälsa samt rån.

Dessutom hade man inte på länge granskat skjutvapenbestämmelsernas aktualitet. Straffbestämmelserna om skjutvapen hade inte ändrats i någon större utsträckning sedan slutet av 1990-talet. Straffbestämmelser om farliga föremål och föremål som lämpar sig för att allvarligt skada någon annan infördes under 2000-talets första år.

Dessa lagstiftningsändringar baserar sig på skrivningar i regeringsprogrammet. Man beaktade den allmänna bilden och trenden i fråga om vapenbrottsligheten samt skjutvapenbrottslighetens generellt farliga natur. Uppfattningen om skjutvapenbrottslighetens klandervärdhet har förändrats på grund av brottslighetens förändrade karaktär. Målet är att på ett betydande sätt förhindra skjutvapenbrott och brott som begås med skjutvapen. 

Det bedöms att beredskapen att använda skjutvapen har ökat särskilt bland aktörerna inom allvarlig och organiserad brottslighet. En person som bär ett olovligt skjutvapen har åtminstone förberett sig på att ty sig till våld genom att använda skjutvapnet eller så kan det i en viss situation rentav vara personens avsikt, trots att syftet med användningen ännu inte är helt klart. En sådan handling kan anses vara särskilt klandervärd och utgöra en handling som ger uttryck för fara. Användning av skjutvapen på allmän plats kan riktas mot helt utomstående personer. 

Minimistraffet för grovt skjutvapenbrott höjs även för gärningar som redan nu är straffbara som grova skjutvapenbrott. Även dessa kan anses vara allvarliga (till exempel om brottet involverat ett särskilt farligt skjutvapen, om strävan varit en betydande ekonomisk vinning och om brottet begåtts särskilt planmässigt), och de kan bidra till omfattande brottslighet och i enskilda fall även till begående av ett allvarligt brott. 

För att en gärning ska betraktas som grovt skjutvapenbrott ska det fortfarande förutsättas att gärningen även som helhet bedömt är grov. Detta innebär att man ska bedöma från fall till fall om gärningen ska anses vara ett skjutvapenbrott eller ett grovt skjutvapenbrott. Genom en helhetsbedömning kan man säkerställa att slutresultatet i ett enskilt fall inte är oskäligt med hänsyn till gärningsförhållandena.

Vid ett brott som gäller hantering av ett skjutvapen innehar personen ett skjutvapen eller alla delar som behövs för att montera det eller lånar ut eller överlåter ett skjutvapen eller alla delar som behövs för att montera det till någon annan under omständigheter där vapnet är ägnat att bli använt för ett allvarligt brott eller för vissa terrorismrelaterade brott. Ett brott för vilket maximistraffet är fyra års fängelse anses vara ett allvarligt brott. Utlåning eller överlåtelse av ett skjutvapen eller alla delar som behövs för att montera ett sådant vapen till en organiserad kriminell sammanslutning kommer alltid att betraktas som ett skjutvapenhanteringsbrott, oavsett omständigheterna, vilket innebär att straffbarheten för en sådan gärning kommer att bli mer omfattande och sträng än för närvarande.    

Den nya paragrafen gäller särskilt verksamhet som sker i organiserade kriminella grupper. Införandet av straff för hantering av skjutvapen är därmed kopplat till regeringsprogrammets skrivning om organiserad brottslighet. Målet är att lagstiftningen ska vara heltäckande, vilket är mycket viktigt när det gäller att förhindra brott mot människors liv och hälsa. När det gäller regleringens omfattning har det inte ansetts tillräckligt att till exempel förberedelse till vissa brott redan är straffbart.

Lagstiftningsändringarna riktar särskilt in sig på verksamhet som orsakar fara och på olovliga vapen inom organiserad och annan allvarlig brottslighet. Bestämmelserna om jägare eller andra hobbyskyttar har inte skärpts, vilket tydligt framgår av motiveringarna till lagstiftningen. 

Om en person har ett vapentillstånd, men bär det på en allmän plats eller i ett fordon utan en sådan godtagbar anledning som avses i skjutvapenlagen (till exempel att vara på väg till en skjutbana eller för att jaga) eller i strid med tillståndsvillkoren, gör han eller hon sig skyldig till ett skjutvapenbrott enligt gällande lagstiftning. 

Till exempel den som i ett fordon transporterar en person som har skjutvapentillstånd döms inte till straff. 

I situationer där någon olovligt bär ett skjutvapen ska man vid helhetsbedömningen av om det är frågan om ett grovt skjutvapenbrott beakta syftet med bärandet av skjutvapnet. I helhetsbedömningen har den fara för rättsobjekten som bärarens gärning utgör särskild betydelse. Ett godtagbart skäl för att bära vapnet (till exempel att vara på väg till en skjutbana eller för att jaga) ska betraktas som en förmildrande omständighet i helhetsbedömningen.

Här handlar det om gärningar som kan karakteriseras som överträdelse av administrativa skyldigheter, ett brott som i princip kan anses vara lindrigare än ett skjutvapenbrott.  

Som motvikt till denna förändring kommer regleringen av lindrigt skjutvapenbrott att ändras så att även fängelse i högst sex månader kan utdömas. För närvarande kan man för lindriga vapenbrott utdöma endast böter.  

Fängelsestraff kommer på fråga till exempel i fall där gärningen gäller flera skjutvapen eller där det är motiverat att rikta en kraftigare klanderbedömning än normalt till gärningsmannen, exempelvis på grund av strävan efter ekonomisk vinning eller brottets planmässighet eller därför att gärningen har koppling till en organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet.

I allmänhet är straffskalorna för skjutvapenbrott delvis strängare i dessa stater än i Finland. Detta gäller bland annat Sverige. Reformen påverkar inte denna situation. 

Långtgående slutsatser kan inte dras av jämförelser av straffskalor, särskilt på grund av att skalorna är kopplade till det nationella straffsystemet och satta i relation till straffskalorna för andra brott i det systemet. Regleringens innehåll kan även påverkas av det nationella brottslighetsläget och regleringens historiska bakgrund. 

Av referensstaternas lagstiftning kan man i vilket fall som helst dra den slutsatsen att straffrättslig lagstiftning som vid behov möjliggör stränga straff ses som en viktig metod att motverka skjutvapenbrottslighet och i synnerhet organiserad brottslighet.

Farliga föremål är föremål som uttryckligen är avsedda att skada någon annan (till exempel knogjärn, stiletter och fjäderbatonger).

Föremål som lämpar sig för att allvarligt skada någon annan inkluderar föremål som också har ett lagligt syfte (till exempel eggvapen, kättingar, fjädrar, bobollsträn och luftvapen). Innehav av sådana föremål på allmän plats är straffbart, om innehavet inte är nödvändigt på grund av ett arbetsuppdrag eller av någon annan godtagbar orsak.

Lagstiftningsändringarna och särskilt de ändringar som rör grova skjutvapenbrott leder till en betydande ökning av antalet fångar. Det har uppskattats att antalet fångar från och med 2027 årligen kommer att öka med 192, vilket innebär en årlig merkostnad på 23 miljoner euro för Brottspåföljdsmyndigheten. År 2026 är effekten ännu endast hälften så stor. Dessutom tillkommer en engångskostnad på cirka 8,1 miljoner euro för inrättande av fängelseplatser. 

I budgetplaneringen har man tagit hänsyn till ökningen av antalet fångar och kostnaderna för ökningen. Detsamma gäller för de lägre kostnaderna för straffprocessen.  

Även andra ändringar i strafflagstiftningen skapar ett behov av att säkerställa ett tillräckligt antal fängelseplatser. Baserat på regeringsprogrammet kommer man att se till att fängelsenätverket är tillräckligt omfattande och att det finns tillräckligt med fängelseplatser. Som bäst pågår flera fängelseprojekt som kommer att öka fängelsekapaciteten, minska överbeläggningen och möjliggöra placeringen av nya fångar.