Preskriptionstiden för grova sexualbrott mot barn föreslås börja när offret blir myndigt

Det förslag som publicerades i dag innehåller också andra ändringar i strafflagen. Det föreslås bland annat att en straffbestämmelse som gäller bortförande av barn fogas till lagen. Det föreslås bli straffbart att vilseleda en privat person med en annans identitetsbevis eller någon annan motsvarande handling. För brott som skall behandlas av Internationella brottmålstribunalen skall inga preskriptionstider gälla.

Strävan är att regeringens proposition skall avlåtas så snabbt som möjligt efter att den varit på remiss. Målet är att lagändringarna skall träda i kraft i början av nästa år.

Gärningsmannen måste kunna ställas till svars även efter lång tid

Av flera olika orsaker kan det hända att sexualbrott som riktats mot barn avslöjas först när så lång tid har gått sedan gärningen begicks att brottet hinner bli preskriberat. Preskriptionsbestämmelserna skall emellertid inte få hindra att gärningsmannen ställs till svars även efter en lång tid, om det bara är möjligt att utreda brottet.

Därför är det enligt förslaget motiverat att preskriptionstiden för grova sexualbrott som riktats mot barn börjar löpa först från den dag då offret fyller 18 år. Så är fallet också i flera andra länder, bl.a. de nordiska länderna. Syftet med förslaget är att förbättra det straffrättsliga systemets funktion när det gäller dessa brott.

Enligt förslaget skall preskriptionstiden för åtalsrätten för sexuellt utnyttjande av barn och grovt sexuellt utnyttjande av barn räknas från den dag då offret fyller 18 år. Detsamma skall gälla våldtäkt, grov våldtäkt och tvingande till samlag, om gärningen har riktats mot en person som inte fyllt 18 år. Det föreslås att tidsfristerna för utdömande av straff ändras på det sätt som dessa ändringar förutsätter.

Enligt strafflagen preskriberas åtalsrätten 20 år efter gärningen, om det är fråga om grov våldtäkt eller grovt sexuellt utnyttjande av barn, och 10 år efter gärningen, om det är fråga om våldtäkt, tvingande till samlag eller sexuellt utnyttjande av barn.

Preskriptionen av sexualbrott som riktats mot barn har uppmärksammats i riksdagen i två riksdagsledamöters skriftliga spörsmål till justitieministern.

Straffbestämmelse om bortförande av barn i strafflagen

Bortförande av barn är för närvarande straffbart som egenmäktigt omhändertagande av barn, för vilket straffet är böter eller fängelse i högst sex månader. Enligt förslaget skall gärningen ändå betraktas som mera klandervärd än detta, men för den lämpar sig inte heller nödvändigtvis de straffbestämmelser som gäller brott som skall bestraffas strängare (t.ex. frihetsberövande). Exempelvis i de andra nordiska länderna är det möjligt att utdöma strängare straff för gärningar som motsvarar bortförande av barn.

Enligt förslaget skall till strafflagen fogas en straffbestämmelse om bortförande av barn. En person gör sig skyldig till bortförande av barn, om ett barn omhändertas egenmäktigt med kränkning av rätten till vårdnaden om barnet genom att barnet förs till utlandet från den stat där barnet är bosatt eller inte återlämnas från utlandet till den stat där barnet är bosatt. Straffet skall vara böter eller fängelse i högst två år.

Genom att skärpa straffet kan man enligt förslaget understryka det klandervärda i att föra bort ett barn och befrämja utdömandet av fängelsestraff i dessa fall. Genom att skärpa maximistraffet kan man också främja det internationella samarbetet för att utreda bortföranden av barn och på sätt befrämja att personer som gör sig skyldiga till bortförande av barn ställs till svars för sin gärning.

Åtal för bortförande av barn behöver inte väckas eller straff inte utdömas, om gärningsmannen frivilligt har återlämnat barnet.

Justitieministeriet får årligen ta emot 10-15 fall som gäller bortförda barn för behandling. Fallen fördelar sig i stora drag jämnt mellan ärenden som gäller barn som förts från Finland till utlandet och barn som förts till Finland. Utrikesministeriet får årligen färre än 10 nya fall att behandla, vilka vanligtvis gäller barn som förts från Finland.

I riksdagen har framlagts en av 108 riksdagsmän undertecknad lagmotion om stiftande av en särskild straffbestämmelse om bortförande av barn.

Straffbart att missbruka en annans identitetsbevis

Enligt förslaget skall det bli straffbart att missbruka en annans identitetsbevis eller ett motsvarande intyg som beviljats av en myndighet för att vilseleda en privat person för att lämna rättsligt relevant uppgift. Genom ändringen försöker man bekämpa ett problem som man märkt att är mycket allmänt förekommande, dvs. att personer under 18 år använder eller försöker använda myndigas identitetsbevis eller motsvarande handlingar för att skaffa sig alkohol eller komma in på restauranger.

Enligt förslaget skall förfarandet betraktas som klandervärt, eftersom det riktar sig mot en handling som beviljats av en myndighet. Genom att ingripa i saken befrämjar man också att åldersgränser som är avsedda att skydda unga iakttas.

Straffet för missbruk av en annan persons identitetsbevis föreslås vara endast böter.

Den person för vilket beviset har uppvisats eller som annars upptäcker gärningen skall ha rätt att hindra att gärningsmannen avlägsnar sig för att denne skall kunna överlämnas till polisen, dvs. han har s.k. allmän rätt att gripa.

Att låta ut personhandlingar till minderåriga och att använda någon annans personhandlingar t.ex. i restaurangkön är inte straffbara gärningar för närvarande. Straffet för lämnande av felaktiga personuppgifter till en myndighet är böter eller fängelse i högst sex månader.

Missbruket av andra personers identitetsbevis har uppmärksammats bl.a. av Finlands Hotell- och Restaurangförbund FHR rf samt polisen.

Brott som hör till Internationella brottmålstribunalen preskriberas inte

Enligt stadgan för Internationella brottmålstribunalen gäller preskriptionstiderna inte sådana brott som omfattas av sagda domstols kompetens. Stadgan är bindande även för Finland, eftersom en lag om den trädde i kraft 2002.

Av denna anledning föreslås att strafflagen ändras så att åtalsrätten inte preskriberas, om det är fråga om krigföringsbrott, grovt krigsföringsbrott, kränkning av mänskliga rättigheter under undantagsförhållanden eller grov kränkning av mänskliga rättigheter under undantagsförhållanden.

Rätten att döma ut straff för dessa brott skall inte heller preskriberas och ett fängelsestraff på viss tid som dömts ut för gärningarna skall inte förfalla.

Ytterligare upplysningar:

lagstiftningsrådet Janne Kanerva, tfn (09) 1606 7723

>> Förslaget