Behandlingen av förvaltningsklagan ska effektiviseras
Det föreslås att det i förvaltningslagen tas in närmare bestämmelser om anförande av förvaltningsklagan som gäller ett fel eller en försummelse i myndigheternas verksamhet. Syftet är att effektivisera klagomålsförfarandet och öka myndigheternas prövningsrätt vid behandlingen av klagomål. Regeringspropositionen överlämnades till riksdagen den 16 maj.
För närvarande undersöks en stor del av klagomålen, oavsett av vilken art de är, enligt ett hellångt förfarande i vilket ingår utredningar, höranden och bemötanden. Den tunga behandlingen kräver tid och resurser, och de långa handläggningstiderna motsvarar inte medborgarnas berättigade förväntningar på rättsskyddet. Syftet med förvaltningsklagan är inte att ändra eller upphäva ett förvaltningsbeslut, och ett avgörande som gäller klagan får inte överklagas genom besvär.
Enligt propositionen ska förvaltningsklagan på samma sätt som för närvarande få anföras över att en statlig eller kommunal myndighet, en hos en myndighet anställd person i tjänste- eller arbetsavtalsförhållande eller någon annan som sköter en offentlig förvaltningsuppgift har förfarit lagstridigt eller underlåtit att fullgöra sin skyldighet. Förvaltningsklagan ska anföras hos den myndighet som övervakar verksamheten. Förvaltningsklagan anförs skriftligt och klaganden ska uppge på vilka grunder denne anser att förfarandet har varit felaktigt.
Bestämmelserna ska öka myndigheternas prövningsrätt och flexibiliteten vid behandlingen av klagomål. Den övervakande myndigheten ska vidta de åtgärder som den med anledning av förvaltningsklagan anser vara befogade. Ärendet bör granskas särskilt med hänsyn till efterlevnaden av lagen och tillgodoseendet av rättsskyddet.
Om den övervakande myndigheten konstaterar att myndigheten eller tjänstemannen har förfarit lagstridigt eller gjort sig skyldig till en försummelse, kan den göra den övervakade uppmärksam på kraven på god förvaltning eller underrätta den övervakade om sin uppfattning om ett lagenligt förfarande. Den strängaste formen av administrativ styrning är anmärkning. De föreslagna styrmedlen motsvarar etablerade former för administrativ styrning inom myndigheternas klagomålspraxis. I den gällande lagen ingår inga bestämmelser om påföljder av förvaltningsklagan.
En preskriptionstid på två år ska gälla för förvaltningsklagan
En förvaltningsklagan som gäller ett ärende som är äldre än två år ska enligt propositionen lämnas utan prövning, om det inte finns särskilda skäl att undersöka den. Utgångspunkten är att preskriptionstiden börjar löpa från en ämbetsåtgärd som påstås strida mot lag. I fråga om detta kan det också ha betydelse när klaganden har fått kännedom om myndighetens avgörande eller åtgärd.
Antalet förvaltningsklagomål har ökat kraftigt under 2000-talet. Den föreslagna smidigare behandlingen och preskriptionstiden på två år syftar till att minska andelen klagomål som undersöks enligt ett hellångt förfarande. Då blir handläggningstiderna kortare och myndigheterna kan i högre grad än för närvarande rikta sina resurser till förebyggande övervakning och styrning.
Även i fortsättningen kommer man dock att sätta sig in i alla klagomål och ge ett beslut i fråga om dem.
Myndigheterna ska ange förväntad handläggningstid
Genom propositionen strävar man också efter att förstärka sådana förfaranden som betonar myndigheternas skyldighet att se till att förvaltningsärenden behandlas utan ogrundat dröjsmål. En myndighet ska för de centrala ärendegrupperna inom sitt verksamhetsområde ange förväntad handläggningstid för sådana ärenden där det avgörs om en person kan få den rätt eller fördel som han eller hon har krävt. Till dessa ärenden hör t.ex. olika tillståndsärenden och beviljande av lagstadgade förmåner eller understöd.
Förslaget om dröjsmålsbesvär förkastades på grund av remissvaren
En arbetsgrupp som justitieministeriet tillsatte i samband med projektet för utveckling av förvaltningsprocessen föreslog i augusti 2008 möjligheten att anföra dröjsmålsbesvär hos förvaltningsdomstolen då behandlingen av ett förvaltningsärende fördröjs. Remissinstanserna ansåg dock att detta förfarande var för tungt.
Utifrån remissvaren bereddes det våren 2012 en ny proposition som innehöll ett förslag om ett mer begränsat system med dröjsmålsbesvär. Även då förhöll sig remissinstanserna kritiskt till hur det föreslagna systemet skulle fungera i praktiken och om systemet behövdes. På grund av remissvaren fattades beslutet att avstå från att införa systemet med dröjsmålsbesvär.
Ytterligare upplysningar:
lagstiftningsrådet Marietta Keravuori-Rusanen, tfn 02951 50396
e-post: fö[email protected]