Indrivningskostnaderna särskilt för mindre konsumentfordringar sänks
Lagen om indrivning av fordringar revideras i syfte att hindra att oskäligt höga indrivningskostnader drivs in hos gäldenären. Ett annat syfte med ändringarna är att säkerställa att god indrivningssed iakttas mer effektivt. Största delen av ändringarna träder i kraft den 16 mars 2013. Avsikten är att lagändringarna stadfästs vid presidentföredragningen i morgon den 18 januari.
De föreskrivna maximibeloppen för indrivningskostnaderna för en konsumentfordran sänks särskilt när det gäller små skulder som uppgår till högst 100 euro. Vid dessa skulder får gäldenärens totalkostnadsansvar vara högst 60 euro. Om fordrans kapital uppgår till högst 1 000 euro, får indrivningskostnaderna vara högst 120 euro och för större fordringar högst 210 euro.
Enligt den gällande skalan med två steg får för indrivningen av en konsumentfordran hos gäldenären som indrivningskostnader krävas sammanlagt högst 190 euro, om fordrans kapital uppgår till högst 250 euro. Om fordrans kapital överstiger 250 euro, är maximibeloppet för indrivningskostnaderna 220 euro.
Gäldenären har i fortsättningen rätt att begära att en indrivning enligt indrivningslagen ska avbrytas och ärendet överlämnas till rättslig indrivning. Begäran om avbrytande kan vara motiverad till exempel i sådana fall då det är uppenbart att indrivningen är resultatlös och att den endast ökar de indrivningskostnader som gäldenären ska betala.
Efter att gäldenären har lagt fram begäran om avbrytande kan borgenären anhängiggöra fordringsärendet i domstolen eller ansöka om utsökning. Borgenären får fortsätta indrivningen endast om ersättning för indrivningskostnaderna inte krävs av gäldenären.
I lagen intas ett uttryckligt förbud mot att driva in en preskriberad skuld. Dessutom får konsumentombudsmannen i och med reformen bättre möjligheter att effektivt ingripa i förfaranden som strider mot god indrivningssed.
Ändringen av avräkningsordningen för betalningar förbättrar gäldenärens ställning
Avräkningsordningen för gäldenärens betalningar från de delar som fordran består av ändras så att de indrivna medlen i första hand ska räknas av från den egentliga fordran och först därefter från indrivningskostnaderna. Då har gäldenären tydligt bättre möjligheter än för närvarande att övervaka indrivningskostnadernas belopp och bestrida eventuella oskäliga kostnader. För närvarande avräknar borgenärerna och indrivningsbyråerna vanligt gäldenärens betalningar i första hand från indrivningskostnaderna och först därefter från den egentliga fordran.
På grund av ändringarna som krävs i informationssystemen träder reformen till denna del kraft först den 16 december 2013.
Dröjsmålsavgift på 40 euro för företag och myndigheter
I samband med revideringen av lagen om indrivning av fordringar genomförs även det förnyade EU-direktivet om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner. Direktivet gäller dröjsmål med betalningar som utgör vederlag för leverans av varor eller tillhandahållande av tjänster mellan företag eller mellan företag och offentliga myndigheter. Direktivet tillämpas inte på konsumenterna.
Vid dröjsmål med betalning har borgenären alltid rätt att av det företag eller den myndighet som är gäldenären få 40 euro i standardersättning för indrivningskostnaderna. Standardersättningen sporrar gäldenären att göra betalningarna senast på förfallodagen.
Dröjsmålsräntan som gäller företagens och myndigheternas betalningar höjs med en procentenhet jämfört med den nuvarande räntan. Dröjsmålsräntan som gäller konsumentfordringar förblir oförändrad.
Dessutom begränsas betalningstidens längd. Om gäldenären är en myndighet, får betalningsperioden i normalfall inte överskrida 30 dagar.
Ytterligare upplysningar:
lagstiftningsdirektör Antti Leinonen, tfn 02951 50264
e-post: fö[email protected]