Anna-Riitta Wallin: Rätten till information bör ständigt slås vakt om

 fi | sv

Offentlighetsprincipen – rätten att få information om myndigheters handlingar – är en del av de nordiska ländernas gemensamma historia. Principen togs in i rättsordningen redan år 1766 då Sverige-Finland utfärdade tryckfrihetsförordningen, med central medverkan från finländaren Anders Chydenius.

Offentlighetslagstiftningen stiftades år 1999 i syfte att öka i synnerhet beredningens offentlighet. Målet var att främja delaktighet i skötandet av gemensamma ärenden och diskussionen om dem, dvs. främja demokratin och den demokratiska utvecklingen i Finland.

För att stödja genomförandet av totalrevideringen sammanställdes en samarbetsgrupp som bestod av representanter för olika ministerier, Finlands Kommunförbund, de högsta laglighetsövervakarna, kyrkostyrelsen och även försäkringsbranschen, på grund av den offentliga makten som utövas inom branschen. Samarbetsgruppen ordnade utbildningar, harmoniserade praxis och utarbetade anvisningsmallar för myndighetsbruk. För mig som deltagare i det långa beredningsarbetet var det glädjande att se och uppleva tjänstemännens entusiasm gentemot reformen – bland dem som deltog i processen fanns bara få som på allvar klagade över att reformen försvårar deras verksamhet.

Offentlighetslagen (lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet) har varit i kraft i mer än 15 år. Under de senaste åren har man kunnat lägga märke till att åtminstone en del av den grundliga förståelsen över och sakkunskapen om offentlighetslagstiftningen har försvunnit. Jag har varit tvungen att läsa sådana myndighetsbeslut som jag inte själv kunde ha hittat på som exempelfall för utbildningarna: som värst har verkligheten faktiskt varit värre än fantasin.

Den elektroniska informationsförmedlingen och det därav följande informationsöverflödet kan skapa en illusion om att rätten till information förverkligas klanderfritt. Man kan dock se utvecklingsriktningar som påverkar förverkligandet av offentlighetsprincipens syfte och som det är viktigt att identifiera och behandla. Ett som påverkas av utvecklingen är statsförvaltningens kommunikation och dess syfte. I rekommendationerna om statsförvaltningens kommunikation, som gavs ut efter ikraftträdandet av offentlighetslagen, utgås det från att förmedla fakta om myndigheternas verksamhet och avgöranden i stället för imagemarknadsföring.

Den offentliga förvaltningen ska också i sin kommunikation ständigt beakta grundtanken bakom offentlighetsprincipen: Syftet är inte att genom marknadsföring förklara förvaltningens verksamhet eller skydda beslutsfattarna, utan ge befolkningen möjlighet att utgående från en kvalificerad kunskapsbas forma en åsikt om gemensamma ärenden, övervaka makthavarna och påverka maktutövningen.

Regelverket som definierar offentligheten av myndigheternas datamaterial är multidimensionell eftersom offentligheten har två sidor: det finns intressen som enligt allmän överenskommelse ska skyddas av sekretess. Man ska vara rätt väl insatt för att kunna ställa offentlighet, sekretess och skyddet av personuppgifter samt kraven på informationssäkerhet i lämplig relation till varandra.

Offentlighetslagen är en allmän lag som tillämpas inom förvaltningen men som tjänstemännen inte behöver tillämpa och sätta sig in i lika ofta som sådana bestämmelser om specialuppgifter som hänför sig till myndighetens verksamhetssektor. På detta finns endast ett bot: för att upprätthålla tjänstemännens kompetens behövs utbildning. Tjänstemännen bör i varje fall känna till problematiken i offentlighetsprincipen eller i sista fall fråga någon som vet.

Offentlighetsprincipen som rättslig institution har 350-årsjubileum nästa år. Finländarna beslöt att tacka nej till svenskarnas inbjudan att fira jubileumsåret tillsammans. Om allt går bra, lever offentlighetsprincipen vidare också utan festligheter – förutsatt att principen annars värnas på erforderligt sätt.

Information om offentlighetslagen

__________________________________

Anna-Riitta Wallin har arbetat som lagstiftningsråd vid justitieministeriets lagberedningsavdelning. Hon gick i pension den 1 juni.