Arto Jääskeläinen: 100 år från självständiga Finlands första riksdagsval

Publiceringsdatum 27.2.2019 12.47 Blogg JM

Arto Jääskeläinen: 100 år från självständiga Finlands första riksdagsval

1.3.2019                   fi  |  sv

För exakt hundra år sedan förrättades det första riksdagsvalet i självständiga Finland. General Mannerheim utsågs till riksföreståndare den 12 december 1918, och som sitt första uppdrag upplöste han riksdagen och förordnade att ett nytt val skulle förrättas den 1 och 3 mars 1919.

Vid den tiden var det politiska läget i Finland i kraftigt jäsningstillstånd. Knappt ett år hade gått från det blodiga inbördeskriget. I kriget dog omkring 20 000 människor och ytterligare cirka 13 000 dog efter kriget i fångläger. Riksdagen var verksam i ofullständig sammansättning (s.k. stympad riksdag), eftersom bara en och senare ytterligare fem av SDP:s 92 ledamöter som valts i valet 1917 kunde delta i riksdagens arbete. De andra hade antingen dömts för högförräderi, dött i inbördeskriget eller flytt till Ryssland. SDP fick fortsätta sin partiverksamhet, men intog nu en politik som byggde på västerländsk reformism och motsatte sig revolutionen.

Den stympade riksdagen vidtog direkt efter kriget åtgärder för att ena samhället. Även om det först föreskrevs om tillfälliga begränsningar i tryckfrihetslagen och lagen om sammankomster, stiftade riksdagen under hösten även den s.k. torparlagen och lagar om benådning av röda fångar. Den största frågan i riksdagen var dock Finlands regeringsform. En del av riksdagsledamöterna ville att Finland skulle bli en monarki, medan andra ville ha en republik. Frågan om regeringsformen ledde i december 1918 till att två historiska partier, Gammalfinska partiet och Ungfinska partiet, upplöstes och det bildades två nya partier: Nationella Samlingspartiet som förespråkade en monarki och Nationella framstegspartiet som understödde en republik.  

Tyska militärer som bistått regeringens trupper i inbördeskriget fanns fortfarande kvar i Finland under hösten 1918, men dessa lämnade landet efter att Tyskland hade förlorat världskriget. Flera stater, bl.a. Ryssland, de övriga nordiska länderna, Tyskland och Frankrike, hade erkänt Finlands självständighet redan i början av året 1918, men erkännande saknades fortfarande av de viktigaste västmakterna, det vill säga Storbritannien och de Förenta staterna. Det var uppenbart att deras erkännande inte skulle fås innan man lyckats stabilisera landets politiska förhållanden.  

Alla partier erkände behovet av ett nytt val. Valkampen var relativt lugn, trots att SDP naturligtvis tvingades på defensiven. Det största valtemat var frågan om Finlands regeringsform. Samlingspartiet ville ha en monarki och SFP tillsammans med de andra partierna understödde en republik.

Valet förrättades enligt det dåvarande systemet under två dagar, lördagen den 1 mars och måndagen den 3 mars. Enligt den dåtida vallagen röstades det inte på söndag och man kunde rösta enbart under dessa två dagar. Valdeltagandet var ändå ganska högt och uppgick till 67,1 procent. Högre valdeltagande än detta uppnåddes nästa gång först vid valet 1945.

Jämfört med valet 1917 hade antalet röstberättigade minskat, eftersom många hade dött i kriget eller förlorat medborgerligt förtroende vid rättegångarna efter kriget. Förutsättningarna för rösträtt var också annars olika på den tiden: rösträttsåldern var 24, men de som var soldater, lösdrivare, stod under förmynderskap, fick fattigvård, bodde utomlands eller som hade undvikit skatter, gjort konkurs, förlorat medborgerligt förtroende eller begått ett valbrott hade inte rätt att rösta. Det totala antalet röstberättigade uppgick till 1 439 000.

I valet förlorade SDP 12 mandat jämfört med valet 1917, men återtog ändå sin ställning som det största partiet med 80 riksdagsmandat. Den klara vinnaren av valet var Agrarförbundet, som ökade sitt mandatantal från 26 till 42. Av de nya partierna fick Samlingspartiet 28 och Framstegspartiet 26 mandat. SFP fick 22 mandat och Kristliga arbetarförbundet 2 mandat.

Den nya riksdagen sammanträdde i Heimolahuset den 1 april och tog direkt itu med frågan om regeringsformen. Riksdagen godkände Regeringsformen för Finland i juni och den stadfästes av riksföreståndaren Mannerheim den 17 juli 1919.