Tiina Astola: Tingsrätter och rättsskydd – placeringsorten är inte den viktigaste frågan 

 fi | sv

På 1970-talet auskulterade jag vid Pargas domsaga. Domstolens kansli låg i Åbo, men sammaträdena ordnades i Pargas, Nagu, Kimito och Dalsbruk. På den tiden fanns det över 90 underrätter i Finland. I underrättsreformen 1993 minskades antalet till 70, men den största ändringens skedde år 2010, då antalet tingsrätter minskades från 50 till nuvarande 27. I reformprogrammet för rättsvården från år 2013 föreslogs det att antalet tingsrätter skulle halveras, och i mars 2015 kom justitieministeriets arbetsgrupp fram till att föreslå 14 eller 17 tingsrätter. Ärendet behandlas som bäst av regeringen.

Hur många tingsrätter som behövs och var de ska placeras är dock inte den viktigaste frågan. Det viktigaste är att se till att medborgarnas rättsskydd kan tillgodoses på ett jämlikt sätt i hela landet. Detta är en svår fråga, och när det gäller svåra frågor finns det sällan en enda rätt lösning. Rättskyddet kan inte garanteras enbart genom att fatta beslut om var tingsrätterna ska ligga.

Både under min auskulteringstid och i dag handlar det om samma grundläggande fråga: rätt eller fel, oskyldig eller skyldig. Trots att den grundläggande frågan inte har ändrats lever vi i en helt annorlunda värld. Regleringens systematik och de rättsliga frågorna har blivit allt mer komplicerade nu när även Europarådets konvention om mänskliga rättigheter och dess tillämpningspraxis samt EU-rätten ska beaktas i finsk rätt.

Å andra sidan har bland annat inskrivningsärenden som gäller fastigheter överförts till Lantmäteriverket, och många sådana ärenden som förut behandlades vid sammaträde avgörs nu i ett skriftligt förfarande. Samtidigt rapporterar domstolarna ständigt att målen som kommer in har blivit allt mer krävande. Också arbetssätten har ändrats totalt till följd av den nya datatekniken och möjligheterna att söka information elektroniskt. Förr kunde man ju inte höra vittnen t.ex. via en videoförbindelse. Och notarier behöver inte heller längre släpa en hög med rättslig litteratur till sammanträdesplatsen – webben kan utnyttjas också för detta.

Rättsskydd innebär att var och en får en lösning på sitt juridiska problem inom en skälig tid. Om behandlingen i allt högre grad sker i första instans, blir också den totala behandlingstiden kortare. Detta förutsätter dock att domstolen har en hög kompetens även när det gäller mer krävande mål och att sammansättningen med tre domare används i större utsträckning. Också utvidgandet av tillämpningsområdet för systemet med tillstånd till fortsatt handläggning vid hovrätterna syftar till att skapa starkare tingsrätter.

Genomförandet av reformprogrammet för rättsvården har nu pågått i nästan tre år. Riksdagen har godkänt flera reformer som gäller såväl rättsprocessen som den materiella lagstiftningen. Strukturreformerna som föreslås i programmet, det vill säga planerna på att minska antalet tingsrätter, koncentrera behandlingen av summariska ärenden, inrätta ett domstolsverk och sammanslå de högsta domstolarna, syns dock först i ministeriets utredningar och förslag beträffande dessa.

Genomförandet av dessa strukturreformer är dock en väsentlig del av helheten, som inte enbart syftar till inbesparingar utan också till att förbättra rättsskyddet. I dagens läge är det ju helt klart att en sammansättning med en "gubbdomare" och en auskultant, såsom det var i Pargas domsaga, inte räcker till för att uppfylla medborgarnas förväntningar på rättvis rättskipning. En sådan sammansättning låter inte heller som någon lockande rättslig arbetsgemenskap. Rättsvårdens resurser ska kunna fördelas jämlikt mellan medborgarna.

Jag önskar att regeringen så snart som möjligt fattar beslut om hur tingsrättsnätverket ska reformeras. I takt med att antalet tingsrätter minskas måste man absolut ta i bruk alla tillgängliga medel för att minska de olägenheter som längre avstånd kan orsaka medborgarna. Detta betyder bland annat ökad användning av elektroniska förfaranden, såsom videohörande, och att domstolarna vid behov ordnar s.k. reseting. Helhetsplanen för rättshjälpsverksamheten, som redan börjat genomföras, syftar för sin del till tt trygga de övriga rättstjänsterna i hela landet oberoende av var domstolarna ligger.

Det är dock naturligtvis bäst om medborgarnas rättsliga problem kan lösas utan att ärendet över huvud taget behöver föras till domstolen.

_____________________________________

Tiina Astola arbetade som kanslichef vid justitieministeriet 2007-2015.