Vid sidan om dem som dömts för krigsansvarighet bör också andra rättskränkningar som kräver gottgörelse i Finlands historia uppmärksammas

Av denna åsikt är juris doktor Jukka Lindstedt och juris licentiat Stiina Löytömäki, som justitieministeriet gav i uppdrag att med hänsyn till principerna för en rättsstat utarbeta en utredning om lagstiftningen som möjliggjorde den rättsliga behandlingen av personerna som dömdes för krigsansvarighet år 1946, rättegångsprocessen och straffen som dömdes ut. Utredningen överlämnades till justitieminister Tuija Brax i dag.

I utredningen behandlas olika alternativ till hur det allmänna skulle kunna hantera denna rättegång och straffen som redan i flera decennier har varit föremål för omfattande diskussion och kritik.

Krigsansvarighetsprocessen var en komplicerad politisk process

Under åren 1945-1946 efter det andra världskriget ordnades i Finland en krigsansvarighetsprocess där åtta personer som hörde till den politiska ledningen under fortsättningskriget, bl.a. president Risto Ryti samt statsministrarna J.W. Rangell och Edwin Linkomies, ställdes införrätta för deras verksamhet före och under fortsättningskriget.

I utredningen konstateras att krigsansvarighetsprocessen var en politisk process som genomfördes i en komplicerad historisk situation och som bröt mot flera av principerna för en rättsstat. Lagen om bestraffning av de krigsansvariga bröt mot förbudet mot att ge lagar retroaktiv verkan. Krigsansvarighetsprocessen bröt mot förbudet att tillsätta tillfälliga domstolar. De åtalade valdes delvis i strid med jämlikhetsprincipen. I rättegången var det inte möjligt att följa principen om att den som blivit anklagad för ett brott betraktas som oskyldig tills hans eller hennes skuld lagligen fastställts. De åtalades möjligheter att försvara sig begränsades. Domstolen påverkades av kraftiga påtryckningar från utomstående och en del av domarna var uppenbarligen jäviga.

Finland fick dock ordna en inhemsk rättegång enligt sitt eget rättssystem och på detta vis kunde bl.a. eventuella dödsstraff samt rättegång mot den militära ledningen undvikas. Med beaktande av att Finland de facto var allierat med Tyskland och ett av det andra världskrigets förlorarstater är det svårt att föreställa sig att den krigstida ledningen helt skulle ha kunnat undvika sanktioner, säger forskarna. Trots att straffen var stränga, kunde de inte anses vara lika stränga som straffen som dömdes ut i andra förlorarstater efter kriget.

Enligt en folkrättslig bedömning av krigsansvarighetsfrågan kom forskarna till att Finlands anfall mot Sovjetunionen, dvs. fortsättningskriget, bröt mot internationell rätt också enligt den dåvarande internationella lagstiftningen. Bestämmelserna om den enskildes ansvar vid anfallskrig trädde i kraft inom den internationella rätten först senare. Forskarna påpekar att efter internationella kriser är det vanligen vinnarna som ställer förlorarna inför rätta och därför blir vinnarnas åtgärder - såsom till exempel Sovjetunionens anfall under vinterkriget - inte föremål för en juridisk prövning.

Speciallagar och avbön problematiska

Högsta domstolen har med anledning av en ansökan som ställts till den beträffande denna fråga ansett att bestämmelserna om återbrytande av domar inte lämpar sig för återbrytande av krigsansvarighetsdomarna. Enligt forskarna skulle det alternativet att riksdagen stiftar en lag som ger högsta domstolen behörighet att pröva lagenligheten av krigsansvarighetsdomstolens förfarande vara problematiskt med tanke på lagens formulering. Högsta domstolen borde i så fall ha frihet att avgöra ärendet och den ska inte till exempel med stöd av lagens formulering pressas att komma till en viss slutsats. I ett förfarande där riksdagen genom en lag förklarar domarna ogiltiga finns också allvarliga problem.

I den finska traditionen är offentliga avböner med anledning av historiska händelser mycket sällsynta. Forskarna anser detta vara motiverat, eftersom avbönerkan förlora sin betydelse om de används för ofta. Till avböner och andra gottgörelser hör också frågan om hur långt bakåt i tiden representanterna för statsmakten ska bära ansvar för de beslut som deras föregångare har fattat i helt olika omständigheter och hur långt framåt i tiden till exempel anhöriga är berättigade att kräva avbön.

Forskarna påpekar att de senare skedena av dem som dömdes för krigsansvarighet i Finland och den allmänna uppskattningen av dem tyder på att dessa personer och deras anhöriga har redan i någon mån fått gottgörelse. Enbart en förlorad heder kan återupprättas och de som dömdes för krigsansvarighet har inte förlorat sin heder.

Ett alternativ till avbön kunde enligt forskarna vara någon annan symbolisk gest, till exempel ett yttrande av presidenten eller statsministern där det konstateras att krigsansvarighetsprocessen strider mot principerna för en rättsstat. En annan möjlighet är att det anses att frågan behandlas i tillräcklig mån i forskningen och den offentliga debatten och att statsmakten inte behöver vidta några åtgärder i ärendet.

Historiska missförhållanden ska rättas opartiskt

Forskarna poängterar att när historiska missförhållanden rättas ska metoden som väljs syfta till att släta ut samhälleliga motsättningar, inte skapa sådana. Eventuella åtgärder för att gottgöra dem som dömts för krigsansvarighet ska därmed stärka rättsstaten. Åtgärderna ska vara opartiska.

Forskarna konstaterar att en åtgärd för att gottgöra dem som dömts för krigsansvarighet skulle sannolikt automatisk leda till frågan om andra rättskränkningar som kräver gottgörelse. Det finns vissa andra händelser under Finlands självständighetstid som inte har forskats i tillräcklig mån och där offren inte har fått någon tydlig gottgörelse. Principerna för en rättsstat äventyrades också i dessa händelser.

Enligt utredningen gäller detta i synnerhet de politiska rättegångarna under fortsättningskriget, dödsfall av personer som var på myndigheternas ansvar under fortsättningskriget samt sättet på vilket såväl den vita som den röda statliga polisen behandlade dem som berövats sin frihet .

---
Juris doktor Jukka Lindstedt har arbetat som forskare och biträdande justitieomdusman. För närvarande arbetar han vid republikens presidents kansli. Juris licentiat Stiina Löytömäki håller som bäst på att avsluta sin doktorsavhandling om hantering av det förflutna med rättsliga medel vid Helsingfors universitet.

Närmare upplysningar:
juris licentiat Stiina Löytömäki, e-post: fö[email protected]
lagstiftningsdirektör Sami Manninen (justitieministeriet), tfn 09 1606 7690 e-posti: fö[email protected]