Hoppa till innehåll
Statsrådet och ministerierna Media

Minister Henriksson på barntillsynsdagarna i Jakobstad 12.5.2014

Justitieministeriet
13.5.2014 6.24
Tal -

Bästa åhörare,

Vi har redan en längre tid sett fram emot en totalreform av lagstiftningen om faderskap. Den gällande faderskapslagen trädde i kraft år 1975. Lagen är således rätt gammal och den motsvarar inte längre de nuvarande familjestrukturerna. Tre år sedan sattes det i regeringsprogrammet som mål att faderskapslagen ska revideras och förfarandet för erkännande av faderskap i fråga om barn som föds i samboförhållanden ska moderniseras. Projektet är ytterst viktigt både för mig personligen och för hela regeringen.

Nu är vi mycket nära att nå det uppsatta målet. Regeringens proposition med förslag till ny faderskapslag håller på att färdigställas och avsikten är att den överlämnas till riksdagen i juni. Reformen kommer att ha konkreta konsekvenser även för barnatillsyningsmännens arbete. Enligt förslaget ska det i lagen föreskrivas om en lång övergångsperiod, som skulle ge alla berörda aktörer tillräckligt med tid att vidta de praktiska åtgärder som reformen kräver. Den nya faderskapslagen träder i kraft tidigast år 2016.

I dag vill jag lyfta fram tre teman som hänför sig till reformen av faderskapslagen och barnatillsyningsmännens praktiska arbete: erkännande av faderskap före barnets födelse, fler möjligheter till faderskapsutredningar samt rättsgenetiska faderskapsundersökningar. Eftersom de planerade ändringarna i förfarandet för erkännande av faderskap är både strukturellt och kvantitativt sett mest betydande, vill jag diskutera dem först.

Erkännande av faderskap före barnets födelse

I Finland föds det årligen cirka 60 000 barn, av vilka cirka 60 procent föds under äktenskapet. I dessa fall konstateras moderns äkta man direkt med stöd av lagen vara far till barnet på basis av den s.k. faderskapspresumtionen. En faderskapsutredning behövs alltså i cirka 24 000 fall årligen. Största delen av dessa barn – cirka 70–80 procent – föds för närvarande i sambofamiljer. Om det inte råder någon oklarhet om barnets biologiska ursprung, upplever många att erkännandet av faderskap och upprättandet av ett avtal om gemensam vårdnad är närmast en formalitet som kräver ett besök hos barnatillsyningsmannen efter barnets födelse. I dessa s.k. klara fall behövs det inga DNA-tester och ärendena är också till övriga delar klara.

Avgivandet av en utsaga om erkännande är dock en händelse av stor betydelse. Magistraten fastställer faderskapet på basis av utsagan och skapar därigenom ett grundläggande förhållande mellan fadern och barnet också juridiskt sett. Det är ytterst viktigt för alla parter men framför allt för det ofödda barnet att detta förhållande baserar sig på korrekta fakta. Uppdagandet av ett felaktigt fastställt rättstillstånd senare förorsakar parterna ansenlig olägenhet, ekonomiska förluster och lidanden. På grund av detta föreslog arbetsgruppen som har berett den nya faderskapslagen att erkännandet också i fortsättningen ska ske personligen. Då kan man kontrollera identiteten hos den som erkänner faderskapet, betona betydelsen av erkännandets riktighet samt säkerställa att mannen vet vilka rättigheter och skyldigheter avgivandet av en utsaga om erkännande och fastställandet av faderskapet medför.

Det är naturligtvis utmanande att modernisera förfarandet för erkännande av faderskap så att det samtidigt förblir lika personligt som för närvarande. Arbetsgruppen som beredde ärendet dryftade flera olika alternativ under sitt arbete. Ett av alternativen var att en utsaga om erkännande skulle avges på förlossningssjukhuset. Detta alternativ förkastades dock, eftersom modern och barnet för närvarande tillbringar en mycket kort tid på sjukhuset och under den tiden borde moderns och barnets välbefinnande vara i fokus, inte klargörandet av juridiska frågor. Dessutom ansågs förlossningssjukhusens nuvarande knappa personalresurser och bristande sakkunskap gällande faderskapsutredningar vara ett problem.

Ett annat alternativ var att en utsaga om erkännande skulle avges skriftligt i samband med namngivningsblanketten eller elektroniskt. Också detta alternativ förkastades, eftersom avsaknaden av personlig rådgivning och kontroll av identiteten lämnar rum för missförstånd och missbruk. Dessutom skulle ett alternativ som baserar sig på befolkningsdatasystemets uppgifter om boende förutsätta betydande personresurser eller datatekniska lösningar. Inte ens detta skulle helt och hållet kunna eliminera risken att blanketter för erkännande och namngivning avsedda för sambor av misstag skulle skickas till personer som bor på samma adress utan familjeband. Detta skulle kunna orsaka förvirring och väcka irritation, och det skulle inte heller vara ändamålsenligt med tanke på ärendets grundläggande betydelse.

Av dessa orsaker beslutade arbetsgruppen att föreslå en modell där faderskapet i klara fall kan erkännas redan före barnets födelse i samband med besök på Mödra- och barnrådgivningen. Som ett klart fall betraktas en situation där den gravida kvinnan och den man som presumeras vara fader till barnet är eniga om faderskapet utan DNA-tester. En förutsättning är därtill att bådas identitet kan utredas på ett tillförlitligt sätt och att det inte råder några oklarheter eller förståelsesvårigheter i situationen. Om en av parterna önskar att faderskapet ska utredas genom DNA-tester, kan faderskapet inte erkännas före barnets födelse. I dessa fall ska rådgivningen hänvisa paret till att kontakta barnatillsyningsmannen efter barnets födelse. Trots att möjligheten att erkänna faderskap före barnets födelse i arbetsgruppens förslag inte särskilt begränsas till att gälla endast sambofamiljer, bedömer arbetsgruppen att den nya modellen skulle förenkla förfarandet uttryckligen i fråga om sådana föräldrar som lever i ett samboförhållande och besöker rådgivningsbyrån tillsammans. Merparten av fallen ska således kunna skötas på rådgivningarna, och barnatillsyningsmännen skulle kunna använda sin arbetstid för att sköta andra mer utmanande arbetsuppgifter.

Jag tyckte att arbetsgruppens förslag var mycket bra och motiverat, och utarbetandet av regeringspropositionen har fortsatts utgående från detta förslag. Modellen där faderskapet erkänns på rådgivningsbyrån är mycket kundinriktad, och genom att tillämpa denna modell kan man i de flesta fall undvika ett separat besök hos en myndighet. Vid sidan om erkännandet kan paret på rådgivningsbyrån också underteckna ett avtal om gemensam vårdnad.

Under den fortsatta beredningen har man särskilt beaktat de bekymmer som rådgivningarnas personal och barnatillsyningsmännen framförde under remissbehandlingen. Mottagning av erkännande och avtal om gemensam vårdnad är en ny uppgift för rådgivningarnas personal, och fördelningen av uppgifterna som hänför sig till faderskap mellan två olika aktörer förutsätter ett fungerande samarbete mellan de olika aktörerna inom social- och hälsovården. Personalen på rådgivningen ska skicka handlingarna som gäller erkännandet och vårdnaden till barnatillsyningsmannen i moderns hemkommun för fortsatt behandling. Enligt förslaget ska faderskapet på basis av dessa handlingar kunna fastställas efter 30 dagar från barnets födelse.

Eftersom möjligheten att erkänna barnet på förhand har begränsats till bara så kallade klara fall, och det är känt att även rådgivningens personalresurser ofta är mycket begränsade, har tröskeln att avstå från att ta emot erkännandet vid rådgivningsbyrån sänkts mycket lågt. Därför föreslås det att även barnatillsyningsmannen i fortsättningen kan ta emot en utsaga om erkännande före barnets födelse. Jämfört med rådgivningens personal har barnatillsyningsmännen ofta bättre möjligheter att till exempel bedöma huruvida identiteten hos modern eller mannen som ska erkänna har kontrollerats på ett tillförlitligt sätt eller förbereda sig för situationer med språk- eller förståelsesvårigheter. Hos barnatillsyningsmannen kan man reservera en längre tid för att utreda saken. Avsikten är emellertid att möjligheten att erkänna barnet hos barnatillsyningsmannen före barnets födelse är ett klart sekundärt alternativt jämfört med att erkänna barnet på rådgivningen. En utsaga om erkännande som avges efter barnets födelse ska dock i regel avges hos barnatillsyningsmannen på samma sätt som för närvarande.

Fler möjligheter till faderskapsutredningar

Det andra planerade förslaget som har en direkt inverkan på barnatillsyningsmännens arbete hänför sig till att utvidga möjligheterna till faderskapsutredningar. I nuläget upphör barnatillsyningsmännens skyldighet att göra faderskapsutredningar efter det att barnet har fyllt 15 år, men avsikten är nu att höja åldergränsen till 18 år. Även om en ungdom som har fyllt 15 år har rätt att neka till en faderskapsutredning och en talan om fastställande av faderskap inte kan föras mot den ungas vilja, ska han eller hon ha möjlighet att få stöd för att utreda faderskapet fram till dess att han eller hon når myndighetsåldern. Ur remissvaren framgick att detta redan nu är inofficiell praxis i vissa kommuner.

Det föreslås också att möjligheten att göra faderskapsutredningar utvidgas till att omfatta även barn som fötts under äktenskapet, så att om äkta makar tillsammans och inom sex månader från barnets födelse begär att faderskapet utreds, kan faderskapet utredas med hjälp av barnatillsyningsmannen. För närvarande är det inte möjligt att utreda faderskapet i fråga om barn som fötts under äktenskapet. Syftet är dock att få de äkta makarna att utreda saken snabbast möjligt efter barnets födelse, för att de oklarheter som gäller faderskapet kan lösas i ett så tidigt skede som möjligt. Tidsfristen behövs också för att begränsa kostnaderna som uppstår från de rättsgenetiska faderskapsundersökningarna. Även om en faderskapsutredning inte begärs inom den angivna tiden, går dock inte rätten att väcka talan om upphävande av faderskap förlorad. Det föreslås att bestämmelserna om tidsfristen inom vilken modern och den äkta mannen ska väcka talan om upphävande av faderskap förblir oförändrade. Talan ska väckas inom två år från barnets födelse. Att en faderskapsutredning inte begärs inom tidsfristen på sex månader ska inte påverka tidsfristen för att väcka talan. Således har detta bara den effekten att parterna som väcker en talan om upphävande av faderskap efter att tidsfristen på sex månader har gått ut blir tvungna att själva skaffa den bevisning som behövs.

Enligt det planerade förslaget ska faderskapet kunna utredas med hjälp av en rättsgenetisk faderskapsundersökning också i de fall där en annan man har meddelat att han avser att erkänna ett barn som fötts under äktenskapet. Liksom i de förstnämnda fallen förutsätts även i dessa situationer att alla parter – dvs. båda makarna och mannen som ska erkänna barnet – är eniga om arrangemanget.

Provtagning för att utföra en rättsgenetisk faderskapsundersökning

Som sista punkt vill jag ta upp förslaget om att cellprovet som behövs för en rättsgenetisk faderskapsundersökning i normala fall ska tas hos barnatillsyningsmannen och inte vid en verksamhetsenhet inom hälso- och sjukvården. Samtidigt är avsikten att övergå till svensk praxis och i fortsättningen använda cellprov från munnens slemhinna i stället för blodprov. Metoden skulle förkorta tiden mellan provet och resultaten med upp till flera dagar eller till och med veckor eftersom man inte längre skulle behöva ett skilt besök till exempel på hälsocentralen för att ta provet.
I praktiken ska provet tas av personen själv eller, i fråga om ett litet barn, av vårdnadshavaren, varefter barnatillsyningsmannen skickar provet till ett laboratorium för en rättsgenetisk undersökning. Prov som tas under uppsikt av barnatillsyningsmannen kan fortfarande utföras enbart med samtycke av den som ska avge provet. Om modern eller mannen motsätter sig undersökningen kan undersökningen utföras endast med stöd av ett domstolsbeslut. I sådana fall kan provtagningen utföras enbart vid en verksamhetsenhet inom hälso- och sjukvården under uppsikt av en yrkesutbildad person.

Som ni märker kommer det planerade förslaget att bryta ner gränser mellan de traditionella aktörerna inom social- och hälsovården. En del av barnatillsyningsmannens nuvarande uppgifter som hänför sig till utredning av faderskap ska enligt förslaget överföras till hälsovården och tvärtom. Förslaget har beretts med tanke på den kommande vårdreformen, vilket stöder samarbetet mellan de olika aktörerna inom social- och hälsovården. Uppgifterna som överförs är av stor rättslig betydelse, men inte så krävande att jag för ett ögonblick skulle tveka på att ni som barnatillsyningsmän eller rådgivningsbyråernas personal inte skulle klara av dem.

Förändring innebär emellertid alltid utmaningar. De praktiska verksamhetsprocesserna bör planeras mycket noggrant under övergångsperioden. Både justitieministeriet och social- och hälsovårdsministeriet är beredda på att reformen förutsätter genomgående utbildning av personalen. Blanketterna som hänför sig till faderskapsfrågor ska förnyas och göras så lätta att använda som möjligt. Detaljerna i den föreslagna lagstiftningens publiceras inom kort när regeringens proposition överlämnas till riksdagen i juni. Efter det ligger besluten hos riksdagen. Mycket återstår dock att göra också efter riksdagsbehandlingen för att kunna säkerställa att reformen fungerar även i praktiken.

Tack!

Anna-Maja Henriksson
Tillbaka till toppen